Friday, I'm in Hate

Veckans biorecensioner, verkar inte finnas på nätet än.

Film: Street Kings
betyg: 2
Regi: David Ayer
I rollerna: Keanu Reeves, Forrest Whitaker, Common


Efter ett replikskifte som:
- Yo! You know who the fuck we are?
- Yeah. You're a couple of panheads buying a machinegun out of a truck.
Följt av att en halvrasistisk och alkoholiserat kaxig Keanu Reeves får storstryk av två koreanska småskurkar, fick upp mina förhoppningar på Street Kings. Detta samt att regissören David Ayer tidigare haft ena näven i hooden och den andra i polisinstitutionen, där han visat hur de två samåker. Det gjorde han med filmer som Training Day och den i mitt tycke ännu bättre Harsh Times. En hel del är bekant i Street Kings. Lite för bekant.
Det är korrupta snutar, osynliga kvinnor, gangstriga gangsters. Men det blir inte tråkigt fören efter mitten då polisfilmsklyshorna börjar regna surt på och över Keanus pappartade ansikte.
”Att mörda dem kommer inte att ge dig din fru tillbaka” snyftar en änka med glansiga ögon.
Skulle det få Keanu att ändra sig kanske? Jag tror inte det lilla stumpan.

Detektiv Ludlow är förutom sin målmedvetenhet och missbruk, en rakt igenom uttryckslös karaktär. För att inte tala om partnern han tilldelas i mitten av filmen. Det här är överraskande med tanke på David Ayers tidigare cleana skildringar av manliga snutduos.
Att Street Kings i princip stjäl en hel scen från L.A. konfidentiellt stör mig inte alls, men att det ska vara så svårt att få till lite kemi mellan skådespelarna är förvånande, och irriterande.
Det hjälper förstås lite att bäste gangstarapparen The Game gör en liten roll som, ja som gangster. Han är visserligen inte med så länge och blir mest slagen i ansiktet med en telefonkatalog.


Film: Nu eller aldrig

Betyg: 1
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman
Regi: Rob Reiner

Lyssna på radio ikvälI istället. Kulturradion Kino i P1 pratar om problematiken kring filmer för äldre. Och det är bra, för det är sannerligen ett problematiskt ämne. Filmer om personer över 60 är inte helt sällan lika överpedagogiska som dem samma om personer under 12. Man underskattar äldre på samma sätt om man gör barn.
I Nu eller aldrig träffar vi mekanikern Carter (Freeman) och den rike affärpampen Edward Cole (Nicholson). Båda är döende i cancer (eller nåt). Och eftersom de placerats i samma rum utvecklas en ”omaka par”-relation.
En svart och en vit. En rik och en fattig, ja, ni fattar.
Carter får idén att skriva en sk ”bucket list” med alla saker han vill hinna med innan han kolavippen. Cole nappar och med dennes pengar drar paret iväg på en resa runt jorden. Komplett med "majestätisk" bergsklättring och burnande gamla sportbilar.

Nej. Det är aldrig för sent att dö med mindre värdighet. Åtminstone inte om man får tro Hollywood.
Som att inte den gamla rockmusiken vore nog (ja alla gamla gubbar gillar ZZ Top), moralismen kring vad som är värt att leva för skriker som ett nyfött barn. Dessutom lyckas regissören peta in sin egna politiska hjärtefråga: I en av de första scenerna visas Carter med en cigarett i handen. I nästa fattar vi att han drabbats av cancer. Inte direkt någon överraskning med tanke på att Rob Reiner är känd som notorisk tobaksmotståndare. Reiner parodierades av South park i avsnittet ”Butt out” där det påpekades att Reiners egna viktproblem var minst lika farligt som rökning. Minns sekvensen när han fastnat i sin limo och skriker efter "butter!".
Kasta in bort ditt liv på den här skiten. Fånga dagen och se alla avsnitt av South Park gratis på nätet istället.


Hej då Jack.