Film: There will be blood
Jag såg den redan förra veckan, två gånger. Och så en gång till idag.
Men när jag försökte snacka om Blood efter första screeningen var jag typ lika stabil i skallen som en midnattssuddande bokreabesökare i jakt på en dålig deckare för 40 kronor mindre än vanligt. Alltså var jag slut, överkörd, visste inte vad jag skulle säga eller skriva. Allt kändes så hårt och djupt att perspektiv och reflexion låg långt bort för mig.
Men så för någon dag sedan kom jag ju på vad allt betydde, filmen är ett ultraljud över kapitalismen!.
Ja, filmen handlar om något stort, men den är skildrad genom ett litet mänskligt perspektiv. Med oljeborrningen som metafor för själva befruktningen fortsätter historien fram tills det är dags för själva födelsen.
Hela anslaget är i princip dialoglöst. Förutom när Daniel hittar sin första bit silver och säger "There She is" på ett kärleksfullt sätt.
På samma sätt som alla andra män som kommer för nära oljan när de är nere i hålet, dör en anonym man i början då han får en stor bjälke i bakhuvudet. Daniel adopterar helt sonika dennes son som sin egen. Oljemannen Daniel Plainview utvecklar sedan i nybyggarkalifornien förusättningarna för oljeborrning. Och herrejävla-Gud vad han hatar sig själv. Daniel Plainview, (spelad av geniet Daniel Day Lewis). Hans hat för sig själv och hans människoförakt drivs endast framåt av hans maniska sökande efter rikedom. Han är förstås aldrig nöjd eller glad, som en äkta karriärspsykopat ska vara även i dagens näringsliv. Fast ett par gånger låter han sig själv visa något som kanske kan tolkas som glädje. Ovan nämnda silverfynd och så precis efter att hans son blivit döv men då oljan sprutar upp ur marken och till slut börjar brinna, "there's an ocean of oil under our feet and I'm the only one that can get to it!" hojtar han och kramar nästan om sin partner.
En man som utger sig för att vara Daniels halvbror Henry dyker upp och låter Daniel visa än mer av sitt sårade själv. Han bekänner sitt människoförakt för sin bror, berättar att han ser det fula hos folk i samma stund som han träffar dem. När han frågar brodern om han inte är likadan? Men får då ett negativt svar och insisterar på att "If it's in me, it's in you". Det är som om han behöver dela med sig av det där tunga mörkret han bär som ett kassaskåp på axlarna.
Det här är egentligen bara att skrapa på ytan av filmens alla fantastiska scener.
Jag är ledsen att behöva meddela detta: men det ser ut som att barnet i din mage blir ett missfall Herr Von Holstein.
PS. Jag är medveten om religionens stora påverkan på handlingen men jag har nog inte tänkt klart än.
