Friday, November 2, 2007

90 nu.



Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.

15 comments:

Gordon said...

väl rutat broder!

Anonymous said...

"Lantz i P1"? Förväntas frasen ha positiva konnotationer? Jag skulle kunna skriva en uppsats om hur just nämnda företeelse kan vara en indikation på (svensk) public service's nära förestående död men vi lämnar det. Därmed inget illa sagt om Lanz och hennes program, jag gillar dem själv. "Hipsterns icke-vara" får du gärna utveckla ngn gång. Skulle snarare påstå att den som gick omkring i skjorta och chinos (mmm...) på 90-talet har tvingats att uppgradera sig till hipster-light för att inte bli en paria. Inte uppgradera som i nya kläder, vilket torde vara självklart, utan som i mer tid, ångest och speglande i skyltfönster, spårvagnsfönster eller vännens/vänínnans solglasögon med spegelglas. Men nej till att göra populärkultur av nostalgi över ett helt jävla årtionde. Snusk är vad det är.

Högaktligen

MaS

Kristoffer Viita said...

MaS: Jaa, jag gillar Lantz också, så varför menar du att hennes närvro i P1 är ett tecken på public service död?
Det där med hipsterns icke-vara är kanske lite väl nytt iofs, alltså hela hipsetrbegreppet ha ju varit okej ett tag men nu har tydligen alla NY-tidningar börjat proklamera hipsterns död (läste jag i Martin Gelins blogg), så lite långsökt var det kanske.

Kul med långa comments.

Joel Josefsson said...

Ja vi lever faktiskt i en väldigt intressant tid just nu. Eftersom vi har massa intressant bakom oss. Men vi gör den orättvis genom att tolka den precis varje sekund. Låt den vara så vi kan njuta av den i efterhand också, utan att behöva tolka den då med.

Kristoffer Viita said...

MaS: Och jag vet inte om alla de där sakerna jag listade bär positiv innebörd, men de finns i ala fall just nu och gör att man kan ta ställning till dem.

Joel: Blir det inte lite problematiskt att konsumera samtida populärkultur utan att analysera den? Lyssna men tänk inte, eller vadå?

Joel Josefsson said...

Ja räcker det inte så? Det har ju funkat precis så under alla andra årstionden. Eller så känns det i alla fall, eftersom alla fick tusen extra åsikter i samband med en egen blogg. Uttrycken "bra" och "dåligt" är inte tillräckligt idag, dom känns gamla enligt många.

Kristoffer Viita said...

Det skulle ju vara jävligt skönt att inte hålla på och tycka en massa hela tiden, men jag är rädd att det är försent. Jag tycker för övrigt att det är alldeles för kul för att lägga av med. Hålla på och bråka såhär, det är ju typ det bästa.

Maddin said...

Är inte 2007 väldigt mycket Emo?
Bilddagböcker, facebooks och bloggar - massor av ångest bland kidsen nuförtiden.

Kristoffer Viita said...

Kidsen har ju alltid haft ångest och skrivit dålig emopoesi, skillnaden är kanske att den blivit mer offentlig.

Maddin said...

Jo sant. Hmpf en gång i tiden tyckte jag att det var coolt med ångestdrabbade författare, idag känns det ju inte riktigt lika kul pga Emokulturen :(

Sirpa said...

Hello, lustig blogg man råkade snubbla in på!
Vette fan om det stämmer att nittitalet är på väg tillbaka. Okej, det har gått snart åtta år, men är det redan dags för comeback?
Personligen känner jag mig inte riktigt redo att dra på mig färgsprakande dinosaurietights eller prasselbyxor riktigt än...

Kristoffer Viita said...

Maddin: Jodå Ångest funkar alltid, Broder Daniel är fortfarande ett jävligt bra popband. Eller var. EMO som i my chemical romance är ju så jävla kasst bara för att det är så falskt, det är storbolagsfabricerad ångest, eller känns iaf så. Eller vafan, det är så jag känner iaf.

Sirpa: Välkommen till en av Sveriges vackraste bloggar. Att du hittat hit garanterar en plats på listan i min viphörna i helvetet.

Sirpa said...

Jag tackar och bockar. Hoppas det är varmt.

Maddin said...

Men my chemical romance kan ju inte vara helt dumt ändå. Det är ett ångestframkallande band, och alla vet vi ju att ångest leder till kreativitet. Men frågan är, är det verkligen värt det? :/

Kristoffer Viita said...

Sirpa: Ta med solkrämen.