Thursday, November 8, 2007

Traffic




Sommaren var slut och vinden från havet rullade aggressivt mellan husen och strök sedan längs med gatorna, lika ovälkommen som en acneepidemi på tungan. Det var tyst, ingen var ute så där sent på en vanlig onsdag.
Klockan var tolv och Heiniken var på väg hem från en kompis. Med musik i sina lurar strosade han fram med huvudet högt, en hållning med vilken han signalerade kapabelt kapital till världen. Eller tja, den värld som inte ens var utomhus, eller för den skull överhuvudtaget gav two-shits i hur kapabel han var till det ena eller det andra. De flesta låg som bekant och sov framför odiskade djuptallrikar med bulgur eller gourmetyoghurt med tv4s nationalsång skrålandes i bakgrunden. Ja, Heiniken tog sin promenad genom de rika kvarteren i diskanteberg-sjön.
Heiniken beundrade den gamla arkitekturen omkring sig, samtidigt som hans slacks trivsamt klapprade mot asfalten i perfekt synk med musiken i hans snäckor. Han omfamnade sin miljö och kände att han härskade över den befriande ensamheten han befann sig i.
Och så där. Precis där framför honom låg den. Cigaretten. Orörd på marken.
Heiniken plockade upp tobaksbehållaren och inspekterade den noga. Hade den skändats på något sätt? Nej då, att den låg på marken verkade vara ett resultat av någons knapphändiga förmåga att öppna ett cigarettpaket. "Min." tänkte Heiniken. Sedan höjde han volymen på sin musik och log lite för sig själv. Men sedan skämdes han, det går ju inte att stå och och flina helt solo, sånt sysslar nämligen bara psykopater med vilket Heiniken insåg efter ett par sekunder av att se ut som ett fån. Cigaretten förblev dock otänd då någon tändare in återfanns varken i Heinikens fickor eller någon av hans tillgängliga kroppsöppningar. Han placerade istället sin leverans för nikotin i handflatan och fortsatte promenaden.

När han kommit fram till en blåsig korsning kunde han, av enkla små vardagsförnöjelser onykter, (och tillika välklädd) se två siluetter några hundra meter framför sig.
Heiniken tyckte om dyra kläder med märken som han gärna slängde i ansiktet på folk. Märken som de oftast inte visste fanns. Och så kunde han flina och under lugg ge killen (alltid en kille) han just förstört kvällen för, en blick som sade "Du vet ingenting din jävla idiot". Sedan var han alltid redo för avenyn och alla kvinnor som där väntade passivt på att få lyssna på hans historier om safari i Afrika och hur han skjutit en Zebra utan sina linser instoppade. Heiniken älskade att berätta den historien eftersom han kunde göra den så levande.
Framme vid götaplatsen såg han en låga tändas i mörkret. De två siluetterna i fjärran var tydligare nu. Det var två tjejer, inte särskilt gamla, kanske 22-24 uppskattade Heiniken. Så han marscherade fram med all sitt samlade självförtroende som nu ägde honom, fick honom att sväva som en marionettdocka fram till tjejerna.

"Hej, jag såg en låga tändas här. Skulle jag få besvära om att låna den kanske?" Han log svinaktigt.
"Jaa, självklart!" Den mörkhåriga av de två började stressat gräva i sin handväska, ivrig att behaga honom. Den andra tjejen, liten och blond, samt märkbart alkoholpåverkad, tryckte sig upp mot Heiniken och sade med en upprymd ton i rösten:
"jag måste bara få lyssna vad du har för musik!"
Heiniken stod kvar, gav den blonda tjejen en av sina snäckor och log dominant. Ett förvånat och tillika imponerat sken spred sig över den blonda tjejens ansikte. Musiken i Heinikens snäcka var den nionde symfonin av kompositören Ludvig Van Beethoven, ouvertyren.
Hennes mörkhåriga väninna som märkte reaktionen utbrast i ett nyfiket "Vad är det?".
"Det är skitbra..." sade blondinen och tittade upp på Heiniken, i ögonen på honom. Varpå han fixerat besvarade blicken som till slut tvingade blondinen att generat stirra ner i marken. Hon stod fortfarande väldigt nära honom. Den mörkhåriga tjejen använde båda händerna när hon hjälpte Heiniken att tända sin cigarett.

"Tack så mycket" Sade han hårt, ryckte ut snäckan ur blondinens öra och drog ett djupt bloss av cigaretten. Han vände ryggen mot tjejerna med ett leende på läpparna som han den här gången inte skämdes ett dugg över, och placerade snäckan rätt i örat igen. Vad Heiniken inte hade räknat med, eller någon av tjejerna för den delen, var att bli överkörd av en spårvagn, vilket han olyckligt nog blev bara några sekunder senare.

4 comments:

Gordon said...

Magisk men tragisk, jag gillar.

beta said...

fint

Kristoffer Viita said...

Tack killar.

Anonymous said...

Välskrivet. Nice!