Makt och kontroll

Oliver satt på sängen och stirrade med trötta ögon in i väggen. Den bruna missfärgningen som orsakats av en två års gammal vattenskada skavde i hans huvud. "Måste fixa det där också" tänkte han bittert. Han fortsätter sedan morgonen, och tar på sig en tröja med huva , sitter sedan där i några minuter till. Innan han långsamt klär sig i jeansen från Jack & jones, som han fått i julklapp av sin ex-flickvän Gry för sju år sedan. Hon som var hans "enda riktigt sanna kärlek" tänker Oliver medan han gör sig redo för dagen. Klockan är 07 och han har precis pratat med förmannen som berättat att "det är lite körigt idag" och frågat om Oliver "kan jobba ett trippelpass?" När han hör hur Oliver tvekar i luren drar han till med "Det skulle vara så jävla bussigt av dig alltså, och du vet ju hur man pallar med skiten".
Ja, "visst fan orkar jag", hade Oliver hört sig själv säga samtidigt som en pubertetsgrinig blodpropp gjorde sig påmind i form av en femsekunders outhärdlig blixthuvudvärk. Sen lade han på luren.
Oliver tar på sig strumporna en i taget, går sedan in på toaletten och tittar sig i spegeln, ler lite. "Fan vilka fula bögiga jävla tänder jag har".
Sedan modellerar han sin frisyr med litet hårvax för att få den att stå precis som han vill ha den. Så där ja.
Oliver fortsätter sedan göra sig färdig för dagen, han dricker sitt kaffe och tittar ut genom fönstret där några barn leker i en sandlåda en bit bort. Samtidigt tänker han på Gry och hur fel hon hade som dumpade honom för den där jävla tönten Hans, försäljaren i kostym som gillade Stig Larsson och J. Lindeberg, som dessutom spelat i samma innebandylag som Oliver. "Vilken fucking klyscha" tänker Oliver, stirrandes ut i semiapati på barnens lekar. Plötsligt skrattar han till, när ett av barnen ramlar och slår knät. Länge gläds Oliver åt detta, men larmet på mobilen gör sig plötsligt påmint. Låten han ställt in är "I remind you" med Nickelback, så att han aldrig ska glömma. På med Jackan och ut i det gråa Göteborg.
Innan han stämplar in tar Oliver fram en liten orange burk som han fått utskrivet efter att ha fått diagnosen utbränd. Han låter ett av pillren vila på tungan. "Åsså en för pappa" tänker han sedan, och biter ljudligt i tabletten innan han sväljer och tillåter sig själv omfamna effekten. Plötsligt gör det inte ont i magen längre.

Det trippla passet tar ut sin rätt under dagen och det där gympasset Oliver drömde om på morgonen känns efter lunch som en övermänsklig prestation. Som strössel på glasstårtan är hans arbetskollegor fullkomligt outhärdliga just idag och han måste bita sönder tre piller till innan kvällen för att hålla sig borta från att strypa Maggan och Conny. "Måste behålla det här jobbet, annars är det kåken igen" dessa ord låter Oliver bli till sitt mantra under dagen när han varje sekund av varje minut drömmer om att få skada folk han måste interagera med. Klockan hinner bli så mycket som 21 på kvällen när tabletterna tar slut. "FUCK!" Skriker Oliver inne i sitt eget huvud och orden ekar och studsar runt därinne som om någon spelade squash med en taggig boll. "Men okej, bara två timmar kvar, två timmar...."
Klockan 22.11 stiger en yngling med rakad skalle, converseskor, acnejeans och en axelväska på vagnen.
Oliver spänner blicken i killen och sträcker ut armen för att som vanligt få ett månadskort lagt i handen. Men vad nu? Killen har ju för i helvete inte aktiverat kortet. "Jag ska trycka dit den här lilla fittan" tänker Oliver samtidigt som blodet bokstavligen tjocknar i magen på honom.
– Hur länge sen var det du köpte kortet?
– Eh, en vecka sedan. Tror jag i alla fall.
Oliver märker att killen med ens blir osäker. "Nu ska jag få ha mitt lilla roliga med dig fattar du?" tänker Oliver långsamt innan han spänner sina läppar och sliter ut kvittot från kortfodralet.

– Se här, det är sju dagar. sju.
– Ja? Okej? Jaha, vad menar du?
– Det är sju dagar.
– Eeeh. ja?
– Det är oacceptabelt.
- Men, vad menar du?
– Är du från Göteborg?
– Ja, eller nej. Jag kommer från Luleå, men jag bor i Göteborg.
– mmm, du bor i Göteborg...?

Killen med rakat huvud ser ut som ett frågetecken, som om han väntar på en förklaring som Oliver bestämt sig för att han inte förtjänat. "Det är jag som bestämmer" tänker Oliver och får med ens en minnesbild i huvudet.
Oliver känner verkligen hur han är tillbaka på skolgården, hur han slagit och sedan brottat ned Lill-kalle och nu tar fram sitt kön för att kissa honom i ansiktet till resten av skolbarnens förtjusning.

– Eeh, ja?
- Du ska se det här som en varning, fattar du?
– Okej, jag visste bara inte att man var tvungen att aktivera kortet på vagnen. jag trodde att det fixades när man köpte kortet.

Någonstans känns det fel nu, som att makten en gång så säkrad är på väg åt en massa olika riktningar. Oliver kan riktigt se hur folksamlingen på skolgården löser upp sig när Kalle skriker och vrider sig i smärta. Men Oliver gör ju vad han vill, han tänker minsann ändå kissa Kalle i ansiktet, då kommer alla andra barn att älska honom. Han kissar och kissar men Kalle har slutat skrika och gråta. han bara ligger där. Och bryr sig inte.

– En varning. Det är här är oacceptabelt!

Ynglingen vänder bort blicken, kliver av vagnen och Olivers magsår gör en obejublad comeback. Vid hållplatsen kaptensgatan skriker han åt Conny och Maggan att kliva av. "Varför det? vi är ju nästan klara för kvällen." gnäller den bastanta karln Conny. "För att jag säger det, ditt feta svin!.” Conny blir med ens tyst och kliver av spårvagnen. "Vänta här!" säger Oliver jagat och springer runt hörnet till ett av de låga husen. Länge står han med fingrarna i halsen och ser hur blodet och gallan omgärdar hans fingrar samtidigt som han hyperventilerar. "Det är jag som bestämmer!" skriker Oliver till sist, som för att kväva kräkeffekten. Men den kommer i alla fall. Och den här gången är det bara blod.

The Foreigner and the King

Det var Carl, Stephen och Noppe som skulle parta ikväll. Åtminstone till en början. Carl gillade att hålla förkvällen lite intim.
"Bara grabbarna" sade han med ett leende innan han bad sin chaufför låsa upp dörrarna till biografen han abbonerat kvällen till ära. "Det här kommer Stephen gilla" sade Noppe innan han slängde en cigarett i rännstenen.
"What are you two smiling about?" replikerade Stephen, uppenbart förtjust i både sällskapet och förväntningarna på den stundande kvällen. "Oh, nothing Stephen, we were just saying how much you're gonna enjoy this." flinade Noppe.
"Öppna här också Freddy" beordrade Carl och pekade föraren i ansiktet och sedan på låset till ettans salong. I mitten av salongen fanns tre platser upp-piffade med godis, popcorn, dricka och en guldskål med vitt pulver. Noppe kastade sig på skålen direkt och höll för ena näsborren medan den andra sög i sig det vita pulvret. När han var klar utstötte han ett läte av njutning och kastade nacken bakåt i ett knyck. Han räckte över skålen till Stephen. "Sniff this man, it's primo."
Stephen tog skålen, tittade på Noppe och vände sig mot Carl: "Primo? Haha, what lame television has he been watching?"
"Some bad shit, haha!" skrattade Carl. Stephen begravde näsan i pulvret och gav ifrån sig djuriska läten medan han sög i sig grejerna. Carl fick sig också en dos och brölande sedan, lite väl högt att "Starta RULLEN för fasen!". "Yeah!" stämde Noppe in och gav Carl en high five. Förtexterna kom igång och när titeln "Under Siege" uppenbarade sig på duken började Stephen skratta högt. "Hahaha! Aw You guys!"

Noppe hade börjat använda det amerikanska uttrycket "Awesome" ganska ofta, och under den här visningen pepprades ordet som av en kulspruta. Allt var "awesome" this och "awesome" that. När Erika Eleniak hoppade upp och började dansa naken ur en tårta höll Noppe på att landa sin tyngsta "Awesome" ditills men då lutade sig Carl fram och höll skojsamt för ögonen på Noppe. "Höhö, det här får väl inte du se Noppe!"
"Haha Yeah, you're not old enough man" Skrockade Stephen och tog en stor näve popcorn som han trycke in i munnen.
När filmen var slut skulle grabbarna vidare. De var på gott humör och ville festa. "Droska!" hojtade Carl högtidligt, och bilen körde fram. "Ta oss till Noppes, and step on it!" Bildäcken skrek mot asfalten och Noppe kastade armarna i luften, tittade upp genom takfönstret och vrålade "BUUUUURN IT, för nu JÄÄÄÄVLAR!". Stephen och Carl började skratta högt samtidigt som de hjälpte sig till minibarens förnödenheter.
Väl framme på klubben visade alla sitt medlemskort för en vakt och sedan ollade var och en scannerplattan som efter några sekunder började lysa grönt och låste upp den tunga dörren. "Välkomna killar" sade Noppe och gjorde en visande rörelse med handen samtidigt som han log triumferande. Lokalen var utsmyckad till topp med kristallkronor i taket och tända ljus längs väggarna. I Tamburen stod fem 12-åriga pojkar med asiatiskt utseende i brygga och brickor med champagneglas på magen. Carl och Stephen tog varsitt glas och öste komplimanger över Noppe för hans superförmåga att styra upp festen. Ett större sällskap väntade inne i stora hallen och när Carl gjorde entré började alla män applådera och tjoa högt. En dvärg med propellermössa, svettig panna och stressad blick närmast sprang snabbt fram till Carl med en bricka vittpulver och gjorde sitt bästa i att försöka le. "Du måste bli lite längre om jag ska komma åt att bli hög!" Skrålade Carl. "Hahaha! Nej jag bara skojar med dig, haha ja fy fan." Han ställde sig på knä och tryckte näsan mot brickan. Alla killar började heja på: "Go! go! go!". När han var färdig tittade Carl upp och ruskade på huvudet medan han frustade "UUUUÖÖÖHHH!!" och alla skrattade högt. Han ställde sig upp, tände en John silver utan filter och sniffade ljudligt i luften. Nu hade snart lokalen fyllts med dvärgar som försåg männen med sina egna förfriskningar. När alla var på glatt humör slog Noppe ut med armarna och ropade "Okej allihop, nu är det sportdags!". Sällskapet leddes av Carl och Stephen in i ett lite mindre rum som för first-timerkillarna visade sig vara en skjutbana. "Reglerna är enkla" började Noppe förklara. "Ta en bössa så släpper vi lös grisarna, den som fixar mest bly på Svenssons tallrik vinner!". Från ett antal burar hördes uppskrämda grymtningar, dessa ljud ackompanjerades snart av vapen som laddades och inspekterades. Carl stod dock helt stilla och tittade på.
"I can't do this Stephen", sade Carl och såg lite osäkert sin Idol i ögonen.
Stephen rättade till hästsvansen och dunkade sedan Carl i ryggen innan han med djup och mörk stämma lugnade honom:
"Sure you can man. You're the King."




Brasklapp: Denna text är rent uppdiktad, alla likheter med levande eller döda personer och/eller med faktiska händelser är naturligtvis helt slumpartade. Fiktion helt enkelt.

The cell

"Kom kisse!"
Hon använder en barnslig röst för att ropa på katten.
En sådan man använder för småbarn, tänker Milton.
"Koom då kisse!" Hennes stämma får med ens ett allvar och katten ryggar tillbaka. Milton lyssnar.
"Kom hit nu widde! Annars blir det badet."
Louise bestraffning när djuret inte löd henne var en simtur i iskallt vatten nere i källarens badkar. Så katten Widrig hoppar motvilligt upp i famnen på Louise som smäller av ett nöjt leende i sin egen ära. Milton är färdig med att lyssna i rummet intill och går in till henne i vardagsrummet. Hon har klätt ned sig från den röda jobbklänningen och sitter nu i mjukisbyxor och låter sina fingrar prassla ner i en påse med pollygodis. Hon har inte alls blivit tjock, trots att hon äter det där godiset varje vecka filosoferar Milton.
Han böjer sig ner och kysser henne lite halvhjärtat.
De var unga när de flyttade ut på landet, bara i 20-årsåldern. Allt kändes ju så rätt, "varför inte satsa?" Hade Milton sagt.
Utan att märka av hans känslomässiga ambivalens kysser Louise honom tillbaka, hårt, ungefär som hon brukar göra när hon kommit hem efter ett träningspass i step-up aerobics. Sedan vänder hon uppmärksamheten mot katten Widrig igen
"Joodå Kisse, har du varit ute och sprungit? Jooo".
Den barnsliga tonen irriterade Milton, det kändes som om någon elak typ lekte spjutkastning med små knappnålar i hans mage varje gång Louise löjlade sig sådär.
"Aj" Sade Milton.
"Vadå?"
"Det gör ont när du gullar med katten sådär."
"Gör det ont?"
"Ja..."
Hon tittar länge på honom, inte på ett sätt som Milton tolkar som ilsket eller sårat, utan bara dumt. Hon ser dum ut, som om hon försöker förstå vad han menade. Hon har munnen halvöppen och ögonbrynen sneddade över pannan.
"För att jag... gullar med widde?"
"Ja alltså..."
"Är du störd eller?"
"Nej?" säger Milton med sarkasm i rösten.

Louise vänder bort ansiktet och svarar inte. Milton greppar efter fjärrkontrollen och trycker ned sexan. "Cops" har precis börjat. Milton höjer volymen medan en svart man på teven får sitt huvud slaget i plåten på polisbilen. Han har skägg och hans kläder är i trasor. "Is this NOT your crackpipe sir?" Skriker polisen i hans blodiga ansikte och håller upp en liten glaspipa. "I-I dont know where that came from..." Börjar han stamma. Milton höjer ett snäpp till på volymknappen.
"Men lägg av!" börjar Louise.
"Vadå, jag hör dåligt. Okej?"
"Det gör du inte alls."
"Nej, det gör jag inte. Jag hör skitbra, men det verkar ju som att du hör jävligt illa."

Det blir tyst igen och Milton byter kanal. MTV visar my super sweet sixteen, en flicka med tandställning i Texas får en rymdfärja av sin pappa som jobbar på NASA, men hon är inte nöjd eftersom rymdfärjan inte har guldkromade avgasrör. "Men lilla gumman, det finns ju ingen som ser det i rymden ändå" Försöker pappan. Flickan bara stirrar med död blick på honom innan hon skriker så högt att Milton måste hålla för öronen "JAG VILL HA GULDKROM PÅ MIN RYMDFÄRJA! IDIOT!". Milton stänger av TVn och går ut från rummet.

"Jaha går du nu?" frågar Louise med darrig röst.
"Ja, jag ska kolla till lillen, det är ju dags om ett tag" Miltons ton är undvikande och spelat trött. Men han visste att det är ett bra sätt att slippa energikrävande situationer. "Verka trött, så slipper du stå till svars" - damn, det ska bli min catchphrase och jag någonsin blir sängförsäljare, - tänkte Milton för sig själv.

"Jaja, schysst att du först bara är skitotrevlig och sen ska du ha poäng för att du tar hand om Lillen, det här har du ju tänkt ut bra." Det hördes att hon har nära till gråten.

Milton svarar inte. Istället går han först ut i köket och hämtar enkilospåsen med morötter han köpt tidigare under dagen, och börjar hacka. Han öppnar paketet med den råa köttfärsen och blandar ihop rotfrukterna och det ostekta köttet till en rödorange sörja som han placerar i en vit skål. Sedan saltar han, rikligt, och pepprar. Han tittar sig omkring och spottar sedan, två gånger, ned i skålen. Han börjar gå mot trappan men Louise ropar med uppgiven ton från vardagsrummet.

"Hallååå, jag vill prata om det här."
Milton Ställer ned skålen på diskbänken igen och suckar djupt innan han går in till henne.
"Vad är det? Förlåt, okej? Jag tycker bara att det är sepe när du håller på sådär med katten."
"Varför det? Är du svartsjuk på Widde eller?"
"Ha-ha, skitkul. Jag gillar bara inte den där barnsliga tonen, Widrig är ju ett djur, han är inte Lillen. Eller hur?"
"Nä, det är han inte, men jag gillar Widde. Måste du vara så kall mot mig hela tiden?"
"Kall? Är det JAG som är kall? Vi har ju knappt haft sex på ett halvår och försöker varje kväll!"
"Du, det där är orättvist. Vi har ju visst haft sex, bara inte med varandra."
"Jaja, om det nu ska räknas. Fy fan vilka anklagelser du kommer med hela tiden. Varje kväll är det något nytt."
"Som vadå?"
"Men du vill att jag ska köpa "riktiga kläder" sa du igår till exempel. Vad är det för fel på dressmann? Det är ju billigt och bra kvalitet."
"Just det, varför tror du att det är billigt egentligen? För att det som ut som att du kommer från ett krigshärjat Sovjet när du har på dig de där jävla Leninjeansen"
"Haha! Där var du allt lite rolig... nu skiter jag i det här, jag ska gå och titta till Lillen, klockan är ju snart åtta."

Louise svarar inte, istället kryper hon fram till dvdhyllan och plockar ut en film. "Pretty woman". Hon tar fjärrkontrollen och trycker på play. Milton står tyst och betraktar henne.
"Skulle inte du kolla till Lillen?" Frågar hon besvärat.
"Ja.. eeh jo, jag ska."

Milton går ut i köket igen och hämtar skålen, innan trappan stannar han i hallen och plockar ner nyckelknippan från väggen. Han låser upp dörren till källartrappan och börjar gå ner. Det luktar surt, sticker lite i näsan på Milton som tänder i taket när han kommit när till källaren. Det är en naken glödlampa som hänger i taket. I det smutsiga rummet ligger lagrat damm, mögel och diverse hantverksverktyg som Milton någon gång köpt men som han aldrig använder. Han går fram till mitten av rummet, ställer ned skålen på marken och knackar hårt fem gånger på kistlocket. Genast hör han hur det rör sig där inne. Kistan på ungefär 2X2 meter är svart med förstärka bronskanter och har tre rejäla hänglås. Milton slår hårt två gånger igen på kistlocket till han inte längre hör några ljud från inuti kistan.
"Bra" säger han stilla.
Han låser upp första låset utan några problem men när han fått upp lås nummer två börjar det stöka inuti kistan igen och han slår hårt tre gånger på locket.
"Lugna!" Säger han, nu lite hårdare och ordentligt.

Milton låser upp det tredje låset och häver upp kistlocket. Ett dovt suckande hörs och den gamle mannen, som är naken, börjar genast huttra i källarkylan.

"Jooodå, nu är det kvällsmat som gäller för Lille Gordy" viskar Milton ömt.

Traffic

Sommaren var slut och vinden från havet rullade aggressivt mellan husen och strök sedan längs med gatorna, lika ovälkommen som en acneepidemi på tungan. Det var tyst, ingen var ute så där sent på en vanlig onsdag.
Klockan var tolv och Heiniken var på väg hem från en kompis. Med musik i sina lurar strosade han fram med huvudet högt, en hållning med vilken han signalerade kapabelt kapital till världen. Eller tja, den värld som inte ens var utomhus, eller för den skull överhuvudtaget gav two-shits i hur kapabel han var till det ena eller det andra. De flesta låg som bekant och sov framför odiskade djuptallrikar med bulgur eller gourmetyoghurt med tv4s nationalsång skrålandes i bakgrunden. Ja, Heiniken tog sin promenad genom de rika kvarteren i diskanteberg-sjön.
Heiniken beundrade den gamla arkitekturen omkring sig, samtidigt som hans slacks trivsamt klapprade mot asfalten i perfekt synk med musiken i hans snäckor. Han omfamnade sin miljö och kände att han härskade över den befriande ensamheten han befann sig i.
Och så där. Precis där framför honom låg den. Cigaretten. Orörd på marken.
Heiniken plockade upp tobaksbehållaren och inspekterade den noga. Hade den skändats på något sätt? Nej då, att den låg på marken verkade vara ett resultat av någons knapphändiga förmåga att öppna ett cigarettpaket. "Min." tänkte Heiniken. Sedan höjde han volymen på sin musik och log lite för sig själv. Men sedan skämdes han, det går ju inte att stå och och flina helt solo, sånt sysslar nämligen bara psykopater med vilket Heiniken insåg efter ett par sekunder av att se ut som ett fån. Cigaretten förblev dock otänd då någon tändare in återfanns varken i Heinikens fickor eller någon av hans tillgängliga kroppsöppningar. Han placerade istället sin leverans för nikotin i handflatan och fortsatte promenaden.

När han kommit fram till en blåsig korsning kunde han, av enkla små vardagsförnöjelser onykter, (och tillika välklädd) se två siluetter några hundra meter framför sig.
Heiniken tyckte om dyra kläder med märken som han gärna slängde i ansiktet på folk. Märken som de oftast inte visste fanns. Och så kunde han flina och under lugg ge killen (alltid en kille) han just förstört kvällen för, en blick som sade "Du vet ingenting din jävla idiot". Sedan var han alltid redo för avenyn och alla kvinnor som där väntade passivt på att få lyssna på hans historier om safari i Afrika och hur han skjutit en Zebra utan sina linser instoppade. Heiniken älskade att berätta den historien eftersom han kunde göra den så levande.
Framme vid götaplatsen såg han en låga tändas i mörkret. De två siluetterna i fjärran var tydligare nu. Det var två tjejer, inte särskilt gamla, kanske 22-24 uppskattade Heiniken. Så han marscherade fram med all sitt samlade självförtroende som nu ägde honom, fick honom att sväva som en marionettdocka fram till tjejerna.

"Hej, jag såg en låga tändas här. Skulle jag få besvära om att låna den kanske?" Han log svinaktigt.
"Jaa, självklart!" Den mörkhåriga av de två började stressat gräva i sin handväska, ivrig att behaga honom. Den andra tjejen, liten och blond, samt märkbart alkoholpåverkad, tryckte sig upp mot Heiniken och sade med en upprymd ton i rösten:
"jag måste bara få lyssna vad du har för musik!"
Heiniken stod kvar, gav den blonda tjejen en av sina snäckor och log dominant. Ett förvånat och tillika imponerat sken spred sig över den blonda tjejens ansikte. Musiken i Heinikens snäcka var den nionde symfonin av kompositören Ludvig Van Beethoven, ouvertyren.
Hennes mörkhåriga väninna som märkte reaktionen utbrast i ett nyfiket "Vad är det?".
"Det är skitbra..." sade blondinen och tittade upp på Heiniken, i ögonen på honom. Varpå han fixerat besvarade blicken som till slut tvingade blondinen att generat stirra ner i marken. Hon stod fortfarande väldigt nära honom. Den mörkhåriga tjejen använde båda händerna när hon hjälpte Heiniken att tända sin cigarett.

"Tack så mycket" Sade han hårt, ryckte ut snäckan ur blondinens öra och drog ett djupt bloss av cigaretten. Han vände ryggen mot tjejerna med ett leende på läpparna som han den här gången inte skämdes ett dugg över, och placerade snäckan rätt i örat igen. Vad Heiniken inte hade räknat med, eller någon av tjejerna för den delen, var att bli överkörd av en spårvagn, vilket han olyckligt nog blev bara några sekunder senare.

Revymorgon

Kaj vaknade i ett mörkt rum och luktade på luften därinne. Det luktade sex. Han kände inte heller igen rummet, det var inte hans eget.

Golvet var täckt av tidnngpapper och i ett hörn stod en enorm målarduk. Han spottade en bokhylla med lite humaniora kurslitteraturböcker och en skivsamling med Leila K och Lars Winnerbäck. "LL" tänkte Kaj vitsigt innan han vände sig om för att se vem som andades i hans nacke.
Bredvid honom låg en mörkhyad tjej han inte kunde minnas namnet på. Hon hade en piercing i läppen och lite torkad saliv i ena mungipan. Hon sov djupt och snarkade högt.
Kaj var naken och kände hur det kliade på kroppen så han kliade lite. Han kände hur något kom krypande längs med innanlåret och upp mot magtrakten, det var skammen som gjorde sin förväntade entré. Stressen följde med på köpet. "Jag måste härifrån" tänkte han om och om igen i sitt huvud. När han smög sig ut från under täcket likt en ninja och sedan tittade ut genom fönstret för att fastställa vars i stan han befann sig visade det sig att han hamnat på Masthugget - som tur var inte så långt från hemmet.

"RRRRROOOOORRRR" lät det från sängen. Snarkningarna var de högsta Kaj någonsin hört. "Har jag legat med någon som snarkar sådär?" undrade han stillsamt. "Coolt" besvarade han sin egen fråga i huvudet. Men nu var det fan bäst att han tog tag i det här projektet innan hon vaknade och ville ha sex igen. Kaj hade bara dåliga erfarenheter från att försöka ligga i bakfullt tillstånd, oftast var hans motorik och balans ur fas och gjorde att hela akten blev som ett misslyckat cirkustrick, dvs smått tragikomiskt.

Kajs kläder och andra ägodelar låg utspridda över hela golvet. Tyst som en katt men kanske inte lika smidig om en, klädde han på sig och samlade ihop sockar, nycklar och kalsonger. "ROOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!" Snarket lät djuriskt den här gången och Kaj blev en smula förskräckt. "Vakna inte, vakna inte..." Mässade han för sig själv. Kaj började leta efter sin mobiltelefon, resten av sina prylar (oöppnad kondomförpackning och systembolagets presentgodis) kunde han leva utan, men mobilen skulle han i alla fall få med sig. Han letade i vad som kändes som en evighet och började få panik, han var tvungen att göra någonting mycket farligt. Nämligen ringa till mobilen för att höra var han tappat den. Och för detta ändamål lånade han tjejens telefon som duktigt låg placerad på nattduksbordet.

Kaj slog sina egna siffror och ställde sig väldigt redo för att så fort som möjligt kunna lokalisera sin telefon. Signalen med New orders True Faith var svag, och Kaj hade svårt att avläsa var den kom ifrån. Sedan märkte han att den kom från sängen. "NEJ!" skrek han till sig själv inne i skallen. Han lät signalen ljuda tills texraden "I feel so extraordinary
Somethings got a hold on." - Sedan tryckte han av. Mobiltelefonen låg under snarkartjejen. Alltså på fullaste allvar så hade hon av någon outgrundlig anledning valt att somna med en mobiltelefon skavandes i sidan. Kaj började gräva under henne vilket hon i sitt sömndruckna tillstånd tolkade som smekningar och "mmm"ade njutningsfullt. Kaj svettades i ansiktet och kände hur det kliade över hela hans rygg. Han fiskade ut mobilen och suckade så lättat han kunde utan att göra för mycket väsen. "RRRRRRRRRÅÅÅÅOOOOOOOOORRRCHCHHCHHSSH" bullrade det från sängen. "Okej, time to get the fuck outta dodge" tänkte Kaj och snörade upp sina skor och öppnade sedan ytterdörren. Innan han gick tittade han sig över axeln och fick en tanke, han log för sig själv. Sedan gick han ut i trapphuset och smällde igen dörren så hårt han kunde.

BAMM!

Fittpingis

Min polare Gordon säger att "Skriva uppväxtskildring, vafan är det? Och hur svårt är det, jag menar alla har ju haft en liksom?"
Han kunde naturligtvis inte ha mer rätt. Därför tänkter jag utmana genren och skriva en fiktiv berättelse om en jobbig uppväxt. Alla likheter med riktiga händelser är högst slumpartade. Ja, kära läsare. Jag ger er:

Den hårda uppväxten i Norrland IV


Gulliver var ganska grym på den österländska hobbyn ping pong då han blivit tvungen att "bevisa sig" mot Råttnässkolans coolare och äldre snubbar. De som vid förlust utdelade välsvarvade "muskeldödare", en typ av boxningsslag på överarmen som förlamade muskeln i ungefär tio minuter och gav stora blåmärken att ljuga för mamma om. Gulliver hade tilldelats många fostrande muskeldödare men var inget fan av den kamratliga diciplineringen, och fick därför se till att prestera utav bara helvete på fritidsgården fistens utslitna pingisbord. Sin största seger Gulliver smakat sötman av var när han besegrat Grilhjelm Bosser inför skolans snyggaste (och tillika lösaktigaste) tjej Rara-Sara. Hon hade inte direkt kastat sig i Gullivers blågula armar efter matchen, egentligen hade hon inte sagt ett ord till honom. Men hon hade tittat på honom länge, imponerad över att den där skevt second handklädde lille gnagaren klarade av andra saker än att bli snöbadad till näsblodsstadiet. Och den här nivån av bekräftelse var mer än tillräcklig för Gulliver, undernärd på sådant som han var.

Och nu var det idrott, det hette så. "Gympa" kallade småbarnen det. Lärarinnan Kina (döpt efter landet) hade en vacker bak och en frisk hy. Men hon hade ingen hjärna att benämna som annat än "Jan Björklundsk". Hon hade dagen till ära, genusvänligt nog, valt att dela upp klassen i killarna och tjejerna. Kina tyckte att tjejerna "inte fick ta någon plats" och ville självklart slå ett slag för sin egen hurtiga version av feminismen. Detta hade säkert varit en fin tanke om Råttnässkolan haft två idrottslärare i sitt stall av pedagoger med brustna drömmar. Nu fanns bara tighta Kina att tillgå och hon tänkte leka självkänslecoach alldeles ensam med tjejerna. Killarna skulle få ta hand om sig själva.

Barkus och Dick var ett par lika ihopklistrade som Lasse Kronér och folkligt förfall. Dick var en medlöpande fegis vars enda förlåtande element må ha varit hans kompletta dumhet. Lite som Draco Malfoys underhuggare i Harry Potter var han stor och klumpig. Han spelade hockey och skrattade åt samma saker som en femåring. Han bar ofta en nikekeps över sitt snaggade hår och hade något slags talfel, kanske för att familjen var från Finland och Dick försökte dölja sitt ursprung genom att ibland göra samma läten sm en gris.
Barkus som var ledaren hade ingen muskelmassa alls. Han var en tanig, blond och riktigt ful liten pojke. Han hade alltid ringar under ögonen och en enorm kramsnus inmakad i sin halvflinande mun. Gulliver hade själv börjat imitera beteendet med snusen även om det inte gick särskilt bra. Ofta fick han yrsel och gick in och satte fingrarna i halsen på råttnässkolans toalett där han lät en mollstärkt sång ljuda samtidigt som hans råkost från lunchen rann i ett brunaktigt vattenfall ner i klosetten.

Gulliver, Dick, Barkus och de andra killarna började klinka pingpongbollar.

Det gick rätt dåligt för Gulliver, kanske för att han inte behövde imponera på någon tjej den här gången. Barkus var snabb på att kommentera: "Jag har inte spelat pingis sedan för tre år sedan, men du har ju till och med tränat pingis Gulliver. Hur kommer det sig att jag är så jävla mycket bättre än dig?" Gulliver svarade inte, han visste exakt vad som väntade honom och Riskus. En annan, tystlåten kille i klassen.

"Fittpingis!" skrek Barkus och lika snabbt körade Dick samma ord. Reglerna i den här leken var Håkan Hellströmlätta att förstå. Gulliver och Riskus hade ungefär en halvtimme på sig att inom en smal korridor fly från resten av klassens glada sportmanship.
Hela klassens killar började jaga Gulliver och Riskus som levande måltavlor för pingisbollarnas smashar. Några gick in och blev märken men de flesta missade.

När lektionen var slut bjöd Barkus Gulliver på en fin ettan kramsnus, han sa "Du är inte så feg ändå" och dunkade rygg. Dick såg svartsjuk ut och femton minuter senare stod Gulliver och gråtkräktes på hemkunskapstoaletten när ingen hade lektion.

Idioten

Fitta vad kallt det var, säkert -18 eller något. Fast vem bryr sig om siffror? Tänkte Andrée, det fanns ju inte ens någon känsel kvar i de skridskoklädda fötterna. Där stod han på en ful scen av fruset vatten med ett obekvämt stålgaller som täckte fejset, en plastkopp på pungen och ett gäng tillgivna "vänner" omkring sig. Ingenting annat än att ta sig därifrån kändes speciellt relevant.

Det var dags för sista delen på träningen. Ett moment lika dumt som det låter. Dvs den eviga klassikern "Idioten".

- Okej grabbar, nu vill jag att ni tänker på tjejer!
Orden var tränaren Roffes. Han kommenderade hela hockeylaget att söka inspiration i de små, eller oftast obefintliga referensbanker över kvinnor som de här 12-åriga småkillarna hade. Andrée fick en bild i huvudet av tjejen han såg en gång i veckan vid busshållsplatsen. Hon var säkert tre-fyra år äldre, hade blont hår klippt i en lite uppkäftig lugg och hon hade inte sällan skrikigt rött läppstift. Andrée hade haft henne på sin kommer-aldrig-få-men-vill-ändå-ha-lista i säkert ett halvår.

- Åk nu! Åk utav bara helvete!

De små isfrusna fötterna började smattra mot isen. Småpojkarnas andfådda flås skapade tillsammans ett litet moln av koldioxid som steg över hockeyrinken.

- Snabbare! Vrålade Roffe samtidigt som han började bli röd i ansiktet, mössan som sponsrats av Luleå Kommun hade han dragit ner långt över öronen. I vanliga fall stod Roffe och slog med mössan på sina ben, som om han piskade en osynlig häst ungefär, medans han skrek så att spottet sprutade. Ut flög hans spott och bildade små oregelbundna bucklor i isen.

Andreé och resten av laget gjorde sitt bästa för att framstå som så stora idioter som de fysisk förmådde. Tredje varvet, fjärde...

- Stop! gläfste Roffe, med sitt röda schäferliknande ansikte.
- Jag sa ju att ni skulle tänka på tjejer för fan, gjorde du det Andrée?
Andrée kände sig helt söndervriden av all kallluft i lungorna men lyckades hosta fram ett "Ja, det gjorde jag"

- Det såg ju fanimej ut som att du tänkte på morsan!

Hela laget skrattade unisont och de pojkar som stod närmast Andrée knuffade till honom, han föll omkull och slog bakhuvudet i isen.