Oliver satt på sängen och stirrade med trötta ögon in i väggen. Den bruna missfärgningen som orsakats av en två års gammal vattenskada skavde i hans huvud. "Måste fixa det där också" tänkte han bittert. Han fortsätter sedan morgonen, och tar på sig en tröja med huva , sitter sedan där i några minuter till. Innan han långsamt klär sig i jeansen från Jack & jones, som han fått i julklapp av sin ex-flickvän Gry för sju år sedan. Hon som var hans "enda riktigt sanna kärlek" tänker Oliver medan han gör sig redo för dagen. Klockan är 07 och han har precis pratat med förmannen som berättat att "det är lite körigt idag" och frågat om Oliver "kan jobba ett trippelpass?" När han hör hur Oliver tvekar i luren drar han till med "Det skulle vara så jävla bussigt av dig alltså, och du vet ju hur man pallar med skiten".
Ja, "visst fan orkar jag", hade Oliver hört sig själv säga samtidigt som en pubertetsgrinig blodpropp gjorde sig påmind i form av en femsekunders outhärdlig blixthuvudvärk. Sen lade han på luren.
Oliver tar på sig strumporna en i taget, går sedan in på toaletten och tittar sig i spegeln, ler lite. "Fan vilka fula bögiga jävla tänder jag har".
Sedan modellerar han sin frisyr med litet hårvax för att få den att stå precis som han vill ha den. Så där ja.
Oliver fortsätter sedan göra sig färdig för dagen, han dricker sitt kaffe och tittar ut genom fönstret där några barn leker i en sandlåda en bit bort. Samtidigt tänker han på Gry och hur fel hon hade som dumpade honom för den där jävla tönten Hans, försäljaren i kostym som gillade Stig Larsson och J. Lindeberg, som dessutom spelat i samma innebandylag som Oliver. "Vilken fucking klyscha" tänker Oliver, stirrandes ut i semiapati på barnens lekar. Plötsligt skrattar han till, när ett av barnen ramlar och slår knät. Länge gläds Oliver åt detta, men larmet på mobilen gör sig plötsligt påmint. Låten han ställt in är "I remind you" med Nickelback, så att han aldrig ska glömma. På med Jackan och ut i det gråa Göteborg.
Innan han stämplar in tar Oliver fram en liten orange burk som han fått utskrivet efter att ha fått diagnosen utbränd. Han låter ett av pillren vila på tungan. "Åsså en för pappa" tänker han sedan, och biter ljudligt i tabletten innan han sväljer och tillåter sig själv omfamna effekten. Plötsligt gör det inte ont i magen längre.
Det trippla passet tar ut sin rätt under dagen och det där gympasset Oliver drömde om på morgonen känns efter lunch som en övermänsklig prestation. Som strössel på glasstårtan är hans arbetskollegor fullkomligt outhärdliga just idag och han måste bita sönder tre piller till innan kvällen för att hålla sig borta från att strypa Maggan och Conny. "Måste behålla det här jobbet, annars är det kåken igen" dessa ord låter Oliver bli till sitt mantra under dagen när han varje sekund av varje minut drömmer om att få skada folk han måste interagera med. Klockan hinner bli så mycket som 21 på kvällen när tabletterna tar slut. "FUCK!" Skriker Oliver inne i sitt eget huvud och orden ekar och studsar runt därinne som om någon spelade squash med en taggig boll. "Men okej, bara två timmar kvar, två timmar...."
Klockan 22.11 stiger en yngling med rakad skalle, converseskor, acnejeans och en axelväska på vagnen.
Oliver spänner blicken i killen och sträcker ut armen för att som vanligt få ett månadskort lagt i handen. Men vad nu? Killen har ju för i helvete inte aktiverat kortet. "Jag ska trycka dit den här lilla fittan" tänker Oliver samtidigt som blodet bokstavligen tjocknar i magen på honom.
– Hur länge sen var det du köpte kortet?
– Eh, en vecka sedan. Tror jag i alla fall.
Oliver märker att killen med ens blir osäker. "Nu ska jag få ha mitt lilla roliga med dig fattar du?" tänker Oliver långsamt innan han spänner sina läppar och sliter ut kvittot från kortfodralet.
– Se här, det är sju dagar. sju.
– Ja? Okej? Jaha, vad menar du?
– Det är sju dagar.
– Eeeh. ja?
– Det är oacceptabelt.
- Men, vad menar du?
– Är du från Göteborg?
– Ja, eller nej. Jag kommer från Luleå, men jag bor i Göteborg.
– mmm, du bor i Göteborg...?
Killen med rakat huvud ser ut som ett frågetecken, som om han väntar på en förklaring som Oliver bestämt sig för att han inte förtjänat. "Det är jag som bestämmer" tänker Oliver och får med ens en minnesbild i huvudet.
Oliver känner verkligen hur han är tillbaka på skolgården, hur han slagit och sedan brottat ned Lill-kalle och nu tar fram sitt kön för att kissa honom i ansiktet till resten av skolbarnens förtjusning.
– Eeh, ja?
- Du ska se det här som en varning, fattar du?
– Okej, jag visste bara inte att man var tvungen att aktivera kortet på vagnen. jag trodde att det fixades när man köpte kortet.
Någonstans känns det fel nu, som att makten en gång så säkrad är på väg åt en massa olika riktningar. Oliver kan riktigt se hur folksamlingen på skolgården löser upp sig när Kalle skriker och vrider sig i smärta. Men Oliver gör ju vad han vill, han tänker minsann ändå kissa Kalle i ansiktet, då kommer alla andra barn att älska honom. Han kissar och kissar men Kalle har slutat skrika och gråta. han bara ligger där. Och bryr sig inte.
– En varning. Det är här är oacceptabelt!
Ynglingen vänder bort blicken, kliver av vagnen och Olivers magsår gör en obejublad comeback. Vid hållplatsen kaptensgatan skriker han åt Conny och Maggan att kliva av. "Varför det? vi är ju nästan klara för kvällen." gnäller den bastanta karln Conny. "För att jag säger det, ditt feta svin!.” Conny blir med ens tyst och kliver av spårvagnen. "Vänta här!" säger Oliver jagat och springer runt hörnet till ett av de låga husen. Länge står han med fingrarna i halsen och ser hur blodet och gallan omgärdar hans fingrar samtidigt som han hyperventilerar. "Det är jag som bestämmer!" skriker Oliver till sist, som för att kväva kräkeffekten. Men den kommer i alla fall. Och den här gången är det bara blod.
No comments:
Post a Comment