Second thoughts

Den här debattartikeln är naturligtvis bland det konstigaste som skrivits på 2000-talet. Texten är skriven av en domare som heter Olle Ekstedt. En domare alltså (!) - som tror att folk tittar på våld på film och tv för att de tycker att "våld är kul". Ja, det är självklart därför Olle. Kan du inte bara Googla ordet "kontext", så att du förstår lite, lite, lite mer. Din jävla idiot.

Men strunt samma. Heja världen har skrivit ett längre (och mer sakligt) svar här.

Vad jag tänkte på, angående påverkan och så, är sexualitet. Typ, går det att med ett gayfriendly synsätt, precis som någon med ett vålds"friendly" synsätt, kolla på en film med homosexuella i en särskild kontext, ungefär som den vålsbenägnes dito, och sedan konvertera till gayvärlden? Samtidigt som några ungar som lyssnar på Marilyn Manson och kollar på Motorsågsmassakern bestämmer sig för att "hey, nu fixar vi lite pang i plugget!" (ok sista gången, jag lovar).

Haha, nej men det går ju såklart inte. Det sistnämnda alltså, det beror helt enkelt på att homosexualitet inte är totalt jävla retarded. Det är rent logiskt och matematiskt något så långt från skolskjutningar man kan komma. Alltså borde det inte vara helt omöjligt att det finns sådan påverkan. Och en film som konverterar någon till kristendomens antites bör kallas för progressiv kultur, och gör nu så av mig.
Två såna (aktuella) filmer är Air guitar nation och Paranoid Park.
Två väldigt olika filmer, men icke desto mindre så gjorde båda att jag önskade att jag vore bög. Det handlar om killar som trovärdigt släpper på mycket av det samhälleligt indoktrinerat "manliga" av olika orsaker. Detta efter år av lager på lager med (eeh förmodad) skam. De övertygar med, klyshigt nog, äkta känslor över vilka de är, inte vågar vara, vill vara. Att de står upp mot auktoriteter, men ändå är ganska rädda av sig.
Ni vet, sån där gay shit.

I Gus van Sants Paranoid Park är handlingen nästan sekundär. Läs om den på imdb eller nåt, den är inte viktig i den här kontexten.
Det är snarare arenan och hur Van Sant formar den som modellera som är så skönt. Skate i ett betongpark byggd av freaks från gatan utan hem och cleana montage till Elliot Smith och gammal Country. Super 8-foto...
Huvudpersonen Alex, en väldigt snygg 17-åring, filmas i närbild ofta och oförskämt bildskönt. I ett polisförhör frågar en kriminalare vad Alex köpt för subwaymacka kvällen han egentligen inte alls köpte någon subwaymacka utan såg till att en säkerhetsvakt blev delad på mitten av tåget, men nu säger Alex att han åt en subwaymacka och kriminalaren, en stor karl, undrar om han hade majonäs på mackan. "no" säger Alex "no?" undrar polisen. "No, Mayo's sick!" säger Alex. Och då undrar man ju, vad Alex har för mobilnummer, fast sedan tänker man att "fan, han är nog för ung för mig."

I dokumentären Air Guitar nation tävlar ett gäng glada geeks i VM i luftgitarr. I centrum står två figuerar varav den ena är en asiatisk gitarronanist a la Yngve Malmsten som gett sig själv det fantasilösa artistnamnet "C Diddy" - i övrigt är han lite ful, lönnfet och en stor tönt.
Hans största motståndare däremot, Bjorn Türoque, har (förutom ett roligt och kreativt artistnamn) en "airness" som är mycket spontanare och grymmare, den är lite mer rock n roll liksom. Både Bjorn och C Diddy filmas då de lite lekfullt slänger dissar på varandra. Diddy säger typ "I don't wanna hurt him" vilket ju är en kass diss och skitdumt med tanke på att det är fysiskt omöjligt. Bjorn diss sitter bättre då han jämför C diddy med Elmo från mupparna och menar att han är "all empty inside".
Det här är egentligen petitesser då Bjorn helt enkelt är snyggare än Diddy. Men ögonblicket som fick mig att för en kort stund vilja omdefiniera min sexualitet kom i slutet av filmen. (spoilers ahead) under världsmästerskapen som hålls i finland knäcker Bjorn kroppsmålad med texten "make air not war". Men Murphys lag gäller och C Diddy, med sitt yngverunkande, tar hem hela skiten. Detta förmodligen eftersom ingen Finland har lyssnat på någon annan musik än Lordi och Nightwish.
När Bjorn Türoque omfamnar C Diddy efteråt säger denne påklistrat och pliktskyldigt att "alla behöver vi vår ärkefiende, och du är den bäste jag kunnat få" trots att man märker hur mycket C diddy bara vill strunta i den där lilla ritualen och sedan njuta av bjudnarkotika och luftgitarrgroupies för hela slanten. Bjorn Türoque är märkbart sårad och trött av förlust, orättvisa och en massa annat depp, men han tvingar ändå ur sig ett leende. Lite senare står han med en öl i handen och dyster ton i ansiktet samtidigt som han pratar med en Schweizare om att kriget som USA håller på med inte är bra och att det är en "fucked up time right now." I den stunden tänkte jag (eller när jag senare tänkte på den stunden tänkte jag) att: Det finns solnedgångar och pärlvita stränder, men inte mycket är lika vackert som ett skadat luftgitarristego.