Fienden

Fienden är ett konstnärskollektiv med subversiva motiv som de främst trycker på t-shirts, de har också letat sig till konsthallarna under 2007. Men det är dock i själva modeformen Fienden skapat sig ett namn, och därför avgränsar jag mig till detta i min analys.
Tröjorna säljs bara i 50 exemplar per tryck och distribueras via kollektivets hemsida eller via utvalda återförsäljare (t ex Weekday här i Göteborg). Trycken är nästan uteslutande i kollage av bilder hämtade (snodda) från internet - något de uppgett i en av de få intervjuer de synts till i – Svts Kobra, vilket jag senare skall återkomma till. Men för att göra kommande analys lite mer begriplig krävs bättre beskrivning av hur trycken egentligen ser ut.

Tröjbeskrivningar (i snävt urval):

”A great speach” - t-shirt med tryck av två downs-syndromdrabbade personer bakom ett myller av mikrofoner från stora mediejättar som fox news och CBS.

”King Tubby” - Thomas Brolins överviktiga ansikte inklippt, kollaget har gett honom en kungakrona och kungskläder med emblem från hans fotbollsklubbar. Texten på bilden: ”Who have got love for the king when the king becomes tubby? -We do. Mvh Fienden.”

”Avurbanisera” Texten ”avurbanisera” läses stort över bilden av en snigel. Under snigeln står ”För ditt eget bästa /din vän fienden” och i mindre typsnitt: ”Copyright 2007, kontoret för upplysning av transparent ungdom”

”The pope” - ett kollage av påven Benidictus XVI där han förutom sin traditionella påveutstyrsel visas halvnaken på underkroppen med kvinnoben i nätstrumpbyxor och höga klackar. Texten går kronologiskt uppifrån och ned över tröjan: ”Benedictus XVI – The worlds greatest live action roleplayer. Some call him papa, some call him pope, we call him the cunt. Med vänlig hälsning Fienden.”

Enligt Fiendens otroligt akademiskt skrivna och svårtydda manifest på hemsidan, namedroppandes både Hegel, Foucault och Marx, och som avslutas med ett omyndigförklarande: ”Närå!” går det åtminstone att utläsa en slags kulturell ståndpunkt, tes eller diskurs: ”Emot allt, med dig”.
Kryptiskt och motsägelsefullt kan tyckas, och ”emot allt” är förstås en sanning med modifikation då tröjmotiven ofta visar på klara sympatier med de svaga (som ” a great speach” tröjan) och utsatta/utstötta (”King tubby”) , samt framförhåller genom ett myller av både subtila och osubtila symboler (t ex”avurbanisera”) deras politiska ställning som en slags anarkism. Men diskursen ”Emot allt, med dig” är kanske bäst sammanfattad på tröjan ”hjärntvättaren från Vimmerby” där just den texten lyser i stark rosa under en siluettbild av författarinnan Astrid Lindgren. I hörnet har hennes år i livet skrivits ut, som på en dödsruna: ”1907-2002”. Längre upp på tröjan finns en förklaring till påståendet:

”Sagor baserade på lögner i syfte att skydda barnet från dess eget trauma är inget annat än en fantasmatisk skärm, med vilken uppmuntras till ett desperat bibehållande av en tilltalande metafysisk poststilism som maskerar verklighetens bistra implikationer. ALL MAKT ÅT DÖDEN, VÅR BEFRIARE!*
*Så var inte fallet, vi hade visst glömt bort ”the death of the author”, fuck you! Roland Barthes!

Så förutom att i svårtolkade termer hata på en av Sveriges folkkäraste författare skickar Fienden en passning till (post?) strukturalisten Roland Barthes och dennes essä om ”författarens död” från 1967 vars tes är att en författares verk bör tolkas helt frånkopplat sin upphovsman. Fiendens utspel där de ”plötsligt” inser sitt ”misstag” och på sätt och vis förbannar sin egen kunskap. Detta låter jag, i brist på högre analytisk kompetens, ligga i betraktarens ögon.
Kanske är det ironi, kanske allvar. Dock blir detta påstående intressant i relation till Fiendens sympatier med fildelarrörelsen.

Men först:
En annan klar definition som går att göra utifrån är att Fienden är underground. Ett begrepp som först och främst kan kopplas till kollektivets DIY (gör-det-själv)-anda, dvs. att producera och distribuera sina produkter utan hjälp från stora bolag. I Sarah Thorntons text ”moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen” Förklarar hon att undergroundrörelser tydligast definierar sig själva genom vad de inte är, det vill säga mainstream (1999 sid 271). Och motkulturen till kommersialismen och mainstream är till synes kristallklart i fallet med Fienden. Ett bra exempel är deras piratsympatier, och nu menar jag inte sympati för dreadsfjanten Johnny Depp svingandes kroksabel på de sju haven. Jag talar om de kulturkonsumenter som förklarades kriminella över en natt när fildelning blev olagligt.
En tröja visar ett kollage med bilderna av en kopieringsmaskin svävandes i luften mot en bakgrund av notpapper. En stor text läses ”CTRL C+CTRL V”. Denna text är i kort en manual för att kopiera något på sin dator med hjälp av ett tangentbord.
En annan tröja är döpt till just ”Pirat” och visar en slags piratdödsskalle och texten under läses ”Tjyvliv för alltid. Emot allt med dig, din vän Fienden”.
Ett gränsfall kan tyckas, men en av tröjorna har klippt in förre justitieministern Thomas Bodstöms ansikte på en naken kvinnokropp som sitter med särade ben och med ena handen på sin vagina. Texten under bilden läses ”Exploaterad populism”.
Detta kan självklart ha flera betydelser, men Thomas Bodström har under sin tid som justitieminister (när tröjan tillverkades), inte minst inom Piratrörelsen (Piratpartiet), beskyllts för att vara ”populistisk” i just upphovsrättsfrågor. Först hävdade Bodström t ex att ”polisen inte skulle jaga ungdomar som laddade ned musik”, men smög sedan in ett lagförslag som av piraterna ansågs syssla med precis den typen av verksamhet. Särskilt efter den ökända razzian mot fildelarsajten The Pirate bay i juni 2006, som Bodström beordrade. Att Fienden med tröjan syftar på någon annan typ av populism, eller kombinationer av olika sorters sådan är förstås inte uteslutet.
Utöver Bodström har andra makthavare blivit bildmässigt avmaskerade. Alliansen har liknats vid den tecknade serien ”Transformers” där bilden på tröjan visar partliedarnas ansikten svävandes över texten ”Robots in disguise”. - Åter igen bevis på anarkisttendenser.

Så om inte de smått provokativa trycken gör sitt, borde väl begränsningen om 50 tröjor per tryck vara en garant för att ett visst motiv inte skall bli för kommersialiserat?

Som Sarah Thornton skriver i sin ovan nämnda text så är viktig valuta inom undergroundrörelserna subkulturellt kapital, och detta införskaffas delvis genom en ”strid med massmedia” (1999 sid 270), och visserligen är detta skrivet i förhållande till raveklubbar på 90-talet, men det är helt klart applicerbart i fallet Fienden.

Efter det att konstnärstrion i april 2007 intervjuades av programmet som tveklöst ligger inne med fetast kulturellt kapital i media, alltså Svts Kobra, lät de i flera månader en bild av programledaren Kristoffer Lundström pryda startsidan på deras hemsida. Lundströms leende ansikte är inklippt ovanför Fiendens egna logotyp med Margret Thatcher på sin högra sida och texten ”cultural elite signup sheet” (”kulturelitistiskt inskrivningsformulär”) tatuerat i pannan. På Lundströms knogar läses texten ”stay down”.
Lundströms feja byttes så småningom ut mot Vladimir Putins, där texten i pannan byttes ut mot en peacemärke.

Åter igen är allvarshalten i den här typen av attack svår att fastställa på ett objektivt sätt, men det är svåropponerat ytterligare en byggsten för ett sk ”subkulturellt kapital” (1999 sid 270).
I Thorntons text (som visade sig vara väldigt passande för just detta ämne) förklaras också Pierre Bourdiues distinktionsmodell (varifrån hela begreppet ”subkulturellt kapital” härstammar) som går ut på att den viktigaste distinktionen att använda sig av när för att tillskriva sig detta kapital är just åldersskillnader.
Alltså mycket mer än etnicitet, kön, klass och så vidare.
En av Fiendens enklare motiv på t-shirts är en cirkel på en röd bakgrund med en stor text som läses: ”40-talist, det är ditt fel”. Identitetspolitisk strävan? Ja i allra högsta grad och således är Fiendens verk en effekt av vad som av många beskrivits som tribalisering (2001 sid 11). Alltså ett sönderfall av samhället som skapar små stammar av olika kulturell prägel, där Fienden och deras anhängare är en egen stam med anarkistisk, antireligiös (”if god exists, he must be an atheist”), åldersexkluderande och antikommersialistisk prägel.

Men vänta nu, Fienden driver ju trots allt en affärsverksamhet. Och av den enkla anledningen blir det genast mycket lättare att ifrågasätta syftet bakom trycken. Har Fienden helt enkelt, med sin till synes kulturakademiska bakgrund, prickat in en målgrupp som annars är svårflirtad? För mig är frågeställningen lite extra plågsam då jag själv anser mig vara urtypen i Fiendens målgrupp. Kanske är det bara en slump, men jag tycker ändå att det är en smula märkligt att Fienden släpper en tröja som ”40-talist” några månader efter att livsstilstidningen Vice dedikerar ett helt nummer till hatet av 40-talistgenerationen kallat ”We hate your parents too issue”. Eller att Fienden släpper en tröja som ”King Tubby” några månader efter att Thomas Brolin gjort en stor intervju i månadstidningen Nöjesguiden där han framställs som ganska enfaldig. Målgruppen för dessa tidningar är i viss mån samma som Fienden eftersträvar som sina kunder. Unga, "hippa" och urbana. Med detta inte sagt att Fienden läst samma texter som jag gjort och låtit sig inspireras av dem (även om det förstås är en möjlighet) utan kanske snarare att deras konst ligger läskigt rätt i tiden.
Här kanske det finns fog för att tala om ett ”kollektivt identitetsbygge” (2001 sid 223) I och med tröjor så som ”avurbanisera” som i kontexten till sin urbana målgrupp nästan blir ett uppfostrande budskap. Detta leder till ännu en frågeställning: Är Fiendens målgrupp politiskt radikala revolutionärer som genom att visa upp dessa tryck vill provocera fram nån slags förändring? Eller gillar de helt enkelt att tillhöra en exklusiv klubb med erkänt coola människor?

Själv är jag klädsamt ambivalent i frågan.



Litteraturförteckning

Sernhede, Johansson (2001) Identitetens omvandling, Daidalos AB
Johansson, Sernhede, Trondman (1999) ur Moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen. ur Samtidskultur – kareoke, karnevaler och kulturella koder Nya Doxa
Roland Barthes, Författarens död, essä publicerad första gången i Amerikanska Aspen.


Detta var en av de många texter, nej essäer, som jag slitit med i de senaste veckorna, kanske blir det fler i fortsättningen beroende på hur mitt akademiska språk utvecklas. Om det blir för tråkigt får ni inte läsa det helt enkelt.