Kieras stelnade nylle (och en studie i försoning)

Film: Försoning
Regi: Joe Wright

Att en bok som suger efter 20 sidor förmodligen suger helt och hållet är en gammal sanning vilket jag fick lära mig i unga år. Samma formel går att applicera på film, men där med en limit på 20 minuter.
Förvisso brukar jag redan när jag ser postern, omslaget eller senast förtexterna, kunna mig förutspå storheten/uselheten hos alstret i fråga, men vi är inte alla välsignade med sån begåvning.
Försoning är dock undantagsfilmen som man så vackert säger: bekräftar regeln.
1935 med ett andra världskrig långt borta utvecklar sig en somrig kärlekshistoria mellan hjälpredan Robbie (James McAvoy) och överklasstjejen Cecilia, spelad av ett rökande stenansikte, bättre känd som Keira Knightly. Cecilias lillasyster Briony blir svartsjuk och pekar ut Robbie som gärningsman för en våldtäkt han inte begått.
De första 40 minuterna är faktiskt ganska sega, ibland rent outhärdliga. Den varma sommaren, den stora herrgården och de unga älskarnas vars förhållande byggs upp på korthuggen brittisk dialog och förbjudna dekadenta kärleksbrev.
Varför är Robbie kär i Cecilia? Varför vittnade lillasyster Briony falskt? Varför skulle jag bry mig?

Tja, när Robbie skickas ut i kriget (som alternativt fängelsestraff) och plågas av oförtjänt skam får filmen plötsligt en ny dimension. Kanske blir det en så enkel effekt som när man ger ett barn en klubba och sedan knycker tillbaka den. Om klubban är en metafor för pladdrigt kärlekstrams och barnet är mig själv.
Robbie och Cecilia förtjänar ju liksom varandra, hur taffligt de än spelat på den halvbanala romantiken i början.
Eller kanske är det så att en enda scen kan göra en film? Mot slutet genomförs en extremlång tagning i vilken vi får följa med Robbie och hans kompisar när de anländer på en strand full av soldater som väntar på båten hem till England. Kameran gör en fantastisk tur och visar hästavrättningar, folk som hänger i pariserhjul, galna fyllon och en brummande manskör. Lita på mig när jag säger att den här rent sjukt genialiska åkningen och uppvisningen i timing lätt ligger i klass med de övermänskliga långtagningarna i Goodfellas eller Children of Men.

Parallellt med Robbies och Cecilias längtan skildras hur systern Briony, utbränd av en uppväxt med utbränt samvete, försöker tvaga sig genom att sätta sig själv i praktisk nytta som sjuksköterska. I Brionys öde ligger också en filmens stora tillgångar och slutligen det som behövs av publiken för att filmupplevelsen ska betyda något, nämligen förlåtelse.


Publicerad i NSD 11/01/08