Smoke good, eat good. Drink good, fuck good. Comin to the club stuntin' like how you should...
Ungefär nåt sånt som Swizz rhymar om hade jag planerat som min vistelse, efter en bejublad återkomst, i hemstaden Luleå. Nu blev det inte riktigt så. Vilket kanske inte borde ses som ett regelrätt misslyckande utan snarare som en katalysator till en bunt nya prioriteringar än ovan nämnda. Man får väl ändå säga att jag hade lite väl höga ambitioner.
Maten har åtminstone varit fet och ful, ungefär som jag förutspår att filmen om Arn är. Men gott har den smakat, precis som han säkert också gör, den där ynglingen som spelar huvudrollen som just Arn.
Julafton: Jag fick en eltandborste i julklapp och jag såg sista hälften av Kalle Anka tillsammans med en påse chips som vaggade mig till sömns.
Juldagen:
Prince Highland och Minttu, inte direkt sticky och cristal, men vad gör man inte för att jaga bort nykterheten i Norénska tider? Förfesten var skitrolig även om den till en början var lite könssegregerad. Vi killar började krama om varandra och höll oss mest i köket där vi uppspelt gav varandra komplimanger. Tjejerna hängde med varandra och satt och viskade saker till varandra i någon soffa. Förmodligen diskuterade de snuskiga saker. Typ vilka Ikeamöbler de skulle inreda sina lägenheter med härnäst. Så småningom vinkade jag till en tjej och en av killarna pratade med en annan. Det tog sig mer efter ett tag och jag såg inga kval i att dricka Minttu direkt från flaskan. På klubb kultur blev det många ryggdunkningar och "Hur går det med (insert valfritt yrke el plugg)?". Det var svinbra musik, till och med överljushårda technon Vitalic smällde på till en ongoing jävla kaskad av stroboskop.
Åter igen fick representanter av det kvinnliga könet för sig att återta begreppet "sexual Harassment" från oss män. Jag fick Odiskret mycket hands-on-ass-attention av två olika kvinnor under kvällens gång. Min vän Gordon fick dock en ännu tyngre form av uppmärksamhet, nämligen en hel hand innanför sina kalsonger. Jaja, antar att det bara är att acceptera tidens anda och kanske försöka återta "stå stilla bli stött på" från brudarna. Som sagt: det är skönt att slippa vara subjekt. Man sparar en jävla massa energi. Det sämsta är dock att tjejer inte lärt sig fortsättningen i sin resa att bli de nya subjekten. Det vill säga vad de ska följa upp sitt tafsande med, t ex förslag om könsumgänge eller helt enkelt ett avancerande i kladdandet för att sedan leda hem pojkvaskern i ett osynligt koppel. Alternativt få en örfil, en äcklad blick eller en drink kastad i nyllet.
Hur som helst välkomnar jag de nya tiderna. Det ska bli skönt att slippa tänka så mycket hela tiden.
Fast det klart, jag har alltid varit lite före min tid. Och om jag tänkt till lite och kanske till och med vågat mig på lite sexual harassment så hade jag inte behövt bevittna hur mitt span i småtimmarna efter att ha kallat mig "så trendig" strax blev uppskopad och ivägburen på en piggybackride av ett annat fittansikte.
Annandagen: Folköl och höglandstobak igen alltså. Och förfest hemma hos det fina musikersnillet Petter Granberg tillsammans med det lika fine musikersnillet Karl Linus och givetvis en massa andra människor också, en del söta tjejer och killar typ. Andra inte lika söta.
Petter vad trött men ändå väldigt rolig, och när vi anlänt till klubben senare på kvällen kom en tjej fram och bet honom i örat. Det var något vackert med det tyckte jag.
Innan dess:
Jag fick en fin Wing-man i och med Joakim Sundell som förklarade för någon tjej att "Kristoffer har druckit blod ikväll". Sen dödade vi dansgolvet till Nils Js val av True Faith med New Order. En snubbe som typ driver nån klubb och säljer kläder och så rättade mig när jag norrländskt berättade om hur klubb kultur spelat Vitalic. Jag uttalade det "VitAAAlik" och han såg på mig som ett frågetecken men rättade mig sedan "jaha du menar vitta-lick?".
Tidigare:
En jag känt sedan gymnasiet verkade plötsligt se det som en ohyggligt stor uppoffring att frammana en hälsning, ja gud vad jobbigt. Jag menar, jag fattar om man är en hater, i så fall kan man ju be någon dra åt helvete och sen är det bra med det. Grow some fucking balls liksom. Eller lär dig de sociala koderna som verkar i samhället. Sånt där som "hej" och "hej då" är en bra nybörjarkurs, konsultera morsan för vidare undervisning.
Senare:
Ytterligare en duktig svensk musiker ville prata lite om kampsport med mig, något som jag ju ibland ägnar mig åt. Tyvärr hade jag inget vettigt att säga eftersom jag inte hänger med ens i vad som händer under Storgatans halkiga uppgörelser, allt svishar liksom förbi mig som i en dimma. Jag fick så sent som idag veta att Prideligan är uppköpt och nedlagd (fatta IDAG, jag har ingen koll). Och visst har jag sett sluggiga klipp från underdogsåpan The ultimate Fighter (en döv fighter, lite coolt!) Det jag däremot kan göra, är att bjuda på ett kort, men fint, klipp med två riktiga slagskämpar.
Resten av veckan har gått åt till att vördnadsfullt bygga ett imaginärt tempel för Paul Thomas Anderssons nya There will be blood som verkar vara något helt utomjordiskt bra. The playlist har skrivit en grymt peppande recension som jag dregglat litervis med saliv åt.
Och just det, jag har sportat lite också, fast bara lite. Och Imorgon åker jag hem till Göteborg, med Norrlandståget, på min födelsedag.
Kanske inte helt värdelöst, men halvtrist liksom. Ungefär som Bee-movie.
...
Learn a Beat.
