Filmfestival är precis som rockfestival ett utomordentligt tillfälle att upptäcka ny kultur att älska. Något jag själv sällan förunnas pga min så omfattande och allsmäktiga belästhet, eller i vardagstermer: "koll". Dessvärre är festivalen även en arena öppen för nya besvikelser att irritera sig över. Lite känslan som drabbade mig på Stockholm filmfestival när två av mina favoritregissörer inte nådde det max jag kommit att förvänta. Det är typiskt att en amerikan ska komma och skrapa upp bordet på alla kreddpoäng jag skulle dela ut.
Kim Ki-duk som i Sverige är mest känd för filmerna Järn-3an (2004) och Samaritan Girl (2003). Även prostitutionsdramat Bad Guy som I mindre kretsar är känd för att ha gjort filmjournalisten Emma Gray Munthe så pissed att hon hoppade och stampade sönder dvdskivan.
Järn-3an är en jävla bedrift. Det är nog inget annat än fantastiskt hur det går att göra något så enormt vackert utan dialog, utan påkostat foto, utan scenografi. Bara blickar, vinklar och känslor. Den kan mycket väl vara världens bästa film om olycklig, nej, omöjlig kärlek – ett genomgående tema i Ki-Duks filmer.
På Stockholm filmfestival är Kim tillbaka med Breath. En fin liten berättelse om en kvinna i ett trist och destruktivt äktenskap som förälskar sig i en dödsdömd fånge.
Kim använder sig som vanligt av så sterila miljöer han kan för att få känslorna hos sina karaktärer att lysa starkare. Det fungerar visserligen rätt bra och det är aldrig särskilt tråkigt. Dock så känns det som upprepning och i jämförelse med hans förra film Time (2006), som var en direkt hagelsalva i nyllet på plastikkirurgibranschen, känns Breath lite velig och kan väl på politisk nivå högst ses som en vag kommentar till dödsstraffet. Jag ser gärna att Kim tar en paus och kommer tillbaka i en annan form, den han arbetar genom nu kommer bli svår att förnya.
Min andre Koreanske älskling Chaan-Wook Park, som gjorde hämnden uppmärksammad igen med sin trilogi i ämnet. Sympathy for Mr Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance. Alla tre utsökta och våldsfixerade thrillers med skuldens hårda nyanser som en överhängande tjock filt. Inbäddad av moraliska dilemman i ett fototekniskt, rent genialiskt, sken. Parks I'm a cyborg but that's ok handlar om en ung tjej som tror att hon är en cyborg, så hon slutar äta och måste checka in på mentalsjukhuset där en underlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Filmen är till en början helt ogreppbar och när hälften är avklarad sitter jag fortfarande och frågar mig själv vad det är jag tittar på. Mot slutet börjar dock en viss substans i dramaturgin uppenbara sig. Det finns även två fetsnygga drömscener då Young-Goon fantiserar att hon massakrerar sjukhuspersonalen med sina robotpistoler hon har inbyggda i händerna, något som påminner en del om den berömda korridorsscenen i Old Boy. Och de söta stunderna när en kille låtsas reparera hennes ”matprocessor” för att lura i henne mat är . Frågan är om de här ljusglimtarna räcker för att väga upp en dryg timme av platt gökboet-slapstick?
En helt annan park har Gus van Sant gjort sin nya alienerade-ungdomar-på-glid-film om, nämligen skateparken Paranoid Park. En väktares död sker i anslutning till parken, skolans alla skateungdomar förhörs av polisen och 17-årige Alex ligger risigt till. Van Sant som gjort det till sin stil att estetisera tomheten (Last Days, Elephant) gör så även här. Han filmar tokvisuella skateboardvideos och lägger på gammal countrymusik. Sedan stjäl han filmmusik från Fellini, sveper med kameran under långa promenader och låter handlingen obrytt hoppa i tid. Ibland är Alex plågad av skuld, ibland är han less på sin flickvän och ibland är han bara snygg. Paranoid Park blir dock aldrig spekulativ. Den enda sexscenen är medvetet skyddad från de vanligaste fallgroparna då allt som visas är Alex nollställda ansikte.
Filmen är faktiskt raka motsatsen till en besvikelse och bilderna är ungefär så läckra att jag dör.
Publicerad i NSD 24/11/07
Bloggschema för er små princessor att följa slaviskt:
Imorgon: Kanske en dekadent helgrapport.
Måndag: Intervju med Cristan Mungiu - vinnaren av årets Palme D'or (!)
No comments:
Post a Comment