Cristian Mungiu (NSD 27/11 - 07)

Alla vill prata med Cristian Mungiu på Stockholm filmfestival. Intervjun hinner bli uppskjuten både en och två gånger eftersom den rumänske regissören blivit så hårt bombarderad med frågor under lunchen. Tillsammans med två andra tidskrifter slussas jag genom korridorer via trånga hissar för att till slut inleda kontakten på ett hotellrum. Mungiu ber om ett tuggummi, ger ett ödmjukt intryck och lovar att ”speak the truth and nothing but the truth”.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar är en svår film att se. Illegal abort är temat i Ceausescus hårt styrda Rumänien som ger ett ett minimalistiskt skildrat tidsavtryck av det gråa 1987. Filmen vann guldpalmen i Cannes och får svensk biopremiär 30 november. i Rumänien betydde Cannesvinsten mycket, inte bara för filmklimatet utan för landet i stort.
- Jag trodde aldrig att filmen skulle bli så populär, men så fanns det en liten känsla av att vi skulle vinna i Cannes, pressen skrev mycket och till slut sändes prisutdelningen internationellt. Så när jag kom hem fick jag medalj av presidenten och nyckeln till min hemstad. Alla betedde sig som om vi vunnit guld i fotboll. Det här händer inte särskilt ofta i Rumänien, att få vara på förstasidan för något bra.

När ämnet inspiration berörs talar Mungiu om sitt hemlands gamla filmer något, tja... återhållsamt.

- Egentligen var det många rumänska filmare som inspirerade mig i hur man inte gör film. De var väldigt fake, delvis på grund av censuren och propagandan i systemet. Allt var så komplicerat, metaforiskt och fattigt skådespeleri. Och med ett språk som ingen använder!
När jag såg filmerna tänkte jag ”Hmm, jag kan göra det bättre”.

Nu under slutet av 2000-talet har det talats om en ”ny våg” av rumänsk film (ex Cristi Puius Herr Lazarescus död, Cristian Nemeskus California Dreamin'). När jag använder begreppet ”trend” och frågar hur den kommer att utvecklas ryggar Cristian tillbaka lite.

- Det här är ingen ”ny våg” av rumänska filmskapare, det är den bästa vågen i rumänsk film.
Helt plötsligt talar vi inte om en eller två filmare, det är en hel generation mellan 30-40 som fått nationell respons ungefär samtidigt, och det är kanske därför det har uppfattats som en ”våg”. Men vi har inte särskilt mycket gemensamt, även om det finns vissa likheter. Som sympatin för realism, för att använda små medel, inte vara spektakulär, enkelhet. Men det är inte som dogma, vi delar inte samma estetiska manifest.

Anledningen till den avskalade berättarstilen säger Cristian är att han var väldigt mån om att den inte skulle bli manipulativ. Han valde t ex att göra filmen helt utan musik. Det klipps väldigt lite och oftast är det bara en tagning per scen. Detta för att låta filmen tala för sig själv och inte låta författarens idéer om vad som i efterhand är ”viktigt” spela över.

- Jag var tvungen att lita mycket på skådespelarna. Om man låter dem utveckla känslor i förbindelse med sina karaktärer kommer en del saker passera, och du kommer få känslan av att ha bevittnat historien. När jag jobbat med reklamfilm vill ibland klienten välja någon annan än mig och säger sen ”Du är regissören, du ska få honom att agera!” men jag kan inte få någon att agera om de inte är naturliga.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar följer två unga kvinnliga studenter genom en plågsam prövning om abort. Regissören säger att han hoppas att folk bildar sig en egen åsikt i ämnet, han vill inte tvinga någon till hans åsikt. Så på frågan om vad han själv tycker svarar han snabbt :
Gå och se filmen.

publicerad i NSD 27/11/07