Cristian Mungiu (NSD 27/11 - 07)

Alla vill prata med Cristian Mungiu på Stockholm filmfestival. Intervjun hinner bli uppskjuten både en och två gånger eftersom den rumänske regissören blivit så hårt bombarderad med frågor under lunchen. Tillsammans med två andra tidskrifter slussas jag genom korridorer via trånga hissar för att till slut inleda kontakten på ett hotellrum. Mungiu ber om ett tuggummi, ger ett ödmjukt intryck och lovar att ”speak the truth and nothing but the truth”.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar är en svår film att se. Illegal abort är temat i Ceausescus hårt styrda Rumänien som ger ett ett minimalistiskt skildrat tidsavtryck av det gråa 1987. Filmen vann guldpalmen i Cannes och får svensk biopremiär 30 november. i Rumänien betydde Cannesvinsten mycket, inte bara för filmklimatet utan för landet i stort.
- Jag trodde aldrig att filmen skulle bli så populär, men så fanns det en liten känsla av att vi skulle vinna i Cannes, pressen skrev mycket och till slut sändes prisutdelningen internationellt. Så när jag kom hem fick jag medalj av presidenten och nyckeln till min hemstad. Alla betedde sig som om vi vunnit guld i fotboll. Det här händer inte särskilt ofta i Rumänien, att få vara på förstasidan för något bra.

När ämnet inspiration berörs talar Mungiu om sitt hemlands gamla filmer något, tja... återhållsamt.

- Egentligen var det många rumänska filmare som inspirerade mig i hur man inte gör film. De var väldigt fake, delvis på grund av censuren och propagandan i systemet. Allt var så komplicerat, metaforiskt och fattigt skådespeleri. Och med ett språk som ingen använder!
När jag såg filmerna tänkte jag ”Hmm, jag kan göra det bättre”.

Nu under slutet av 2000-talet har det talats om en ”ny våg” av rumänsk film (ex Cristi Puius Herr Lazarescus död, Cristian Nemeskus California Dreamin'). När jag använder begreppet ”trend” och frågar hur den kommer att utvecklas ryggar Cristian tillbaka lite.

- Det här är ingen ”ny våg” av rumänska filmskapare, det är den bästa vågen i rumänsk film.
Helt plötsligt talar vi inte om en eller två filmare, det är en hel generation mellan 30-40 som fått nationell respons ungefär samtidigt, och det är kanske därför det har uppfattats som en ”våg”. Men vi har inte särskilt mycket gemensamt, även om det finns vissa likheter. Som sympatin för realism, för att använda små medel, inte vara spektakulär, enkelhet. Men det är inte som dogma, vi delar inte samma estetiska manifest.

Anledningen till den avskalade berättarstilen säger Cristian är att han var väldigt mån om att den inte skulle bli manipulativ. Han valde t ex att göra filmen helt utan musik. Det klipps väldigt lite och oftast är det bara en tagning per scen. Detta för att låta filmen tala för sig själv och inte låta författarens idéer om vad som i efterhand är ”viktigt” spela över.

- Jag var tvungen att lita mycket på skådespelarna. Om man låter dem utveckla känslor i förbindelse med sina karaktärer kommer en del saker passera, och du kommer få känslan av att ha bevittnat historien. När jag jobbat med reklamfilm vill ibland klienten välja någon annan än mig och säger sen ”Du är regissören, du ska få honom att agera!” men jag kan inte få någon att agera om de inte är naturliga.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar följer två unga kvinnliga studenter genom en plågsam prövning om abort. Regissören säger att han hoppas att folk bildar sig en egen åsikt i ämnet, han vill inte tvinga någon till hans åsikt. Så på frågan om vad han själv tycker svarar han snabbt :
Gå och se filmen.

publicerad i NSD 27/11/07

Stockholm filmfestival roundup del 1 & (stil) studie i brott

Stockholm filmfestival fick en mastig start. Josef Fares invigningsfilm Leo, där han själv spelar en av rollerna, tar upp rättfärdigandet av hämnd och diskuterar farorna med total lojalitet. Storyn kretsar kring hur tre vänner tillsammans planerar en våldshandling som motaktion på ett oprovocerat mord. Temat är väldigt likt fransmannen Gaspar Noes Irreversible. Men där Noé var bildspråksmässigt avantgardistisk, använder Fares ett kallt och nedskalat foto som är rent trist. Och där Noé lät tittaren tänka själv efter att ha presenterat allt rått våld, skriver Fares "Hämnd är dumt" i pannan på mig.
- Vi var väldigt nog med att inte glorifiera våldet, säger regissören i en intervju med DN, vilket är ironiskt med tanke på att det är precis vad han gjorde i buskisfilmen Kopps 2003.
Leo är inte alls någon bottenfilm, den är bara för mån om att uppfattas som god.



Årets guldpalmsvinnare, den rumänska 4 månader, 3 veckor, 2 dagar, uppmuntrar till större rum för personlig spekulation. Filmen är ett kylskåpstungt drama om illegal abort som spelas ut mot bakgrunden av Rumäniens kommunistiska 1985. Cristian Mungiu har byggt upp ett deprimerande mästerverk, inte minst är det gäller interiörer. Det ser liksom ut precis som man tänker sig att en östeuropeisk diktaturstat såg ut 1985.
Scenerna är alla gjorda i en och samma tagning vilket kräver guld av skådespelarna som också levererar äckligt trovärdigt. Ibland är det så hårt och svart att jag vill blunda. Inte för det visas särskilt grafiska vidrigheter, det är egentligen just vad filmen inte visar som är så obehagligt. Som när Otilia måste betala för vännens abort genom att sälja sin kropp till läkaren efter att han frågar "Tror ni att jag riskerar fängelse för 4000 lei?". Filmen tar ingen tydlig ställning i abortfrågan, dock tror jag inte att någon klarar av att härja om "pro-life" efter att ha sett den. Jag hoppas att det skulle kännas som total surrealism.



Inte surrealism men likväl poserad feminism blir det i roadmovien The Go-Getter. Mercer är den smale 19-åringen med poplugg och bebisröst som har lätt till gråten. Han stjäl en bil för att leta reda på sin mytomspunne bror. Men ägarinnan till bilen ringer och ber honom att berätta om sin resa i utbyte mot att hon inte anmäler honom. Självklart blir de förälskade tack vare ett gemensamt och väldigt sökt utanförskap.
På vägen träffar Mercer den sexuellt utlevande Joely som tyvärr bara utnyttjar honom för bilens skull. Vi får i samma veva reda på att droger är dåligt, sex av ren lust är fult och - hör och häpna - sex under täcket, med lampan släckt (!), är den rätta vägen att vandra. Har Ebba Von Sydow anlitats som finansiär?
Jag säger det nu till alla 17-19 åringar som älskade Garden State, dyrkar Wes Andersson och som säkert kommer gå upp i brygga över den här filmen: ni blir lurade. The Go-getter är ingenting annat än socialstyrelsen utklädd i en oversized indiekostym.


Dokumentärfilmsboomen håller i och verkar bara växa sig starkare. Vid årets filmfestival visas 20 filmer varav merparten kommer att få svensk biopremiär. Tungviktare är Leonardo DiCaprios I elfte timmen, en ny film som uppmärksammar den globala uppvärmningen. En till dokumentär som förmodligen kommer att kallas "en viktig film" är Ghosts of Abu Ghraib som synar och psykoanalyserar för att får reda på hur misshandeln och förnedringen av de irakiska fångarna kunde hända. Förmodligen är min moraliska kompass lite off då jag tycker att Manufacturing Dissent där Michael Moores metoder granskas verkar snäppet intressantare. För att inte tala om den underbara dokumentären Lagerfeld Confidential om stilikonen Karl Lagerfeld. Visserligen vinklad till hans fördel och skickligt undvikande de stora frågorna, men ändå så coolt att se Lagerfeld spotta konstig livsfilosofi och syrligheter på franska samtidigt som filmaren Rodelphe Marconi skrattar lamt varje gång Lagerfeld förolämpar honom. Kombinera med catwalkporr plus Nicole Kidman och receptet är creme brule.

publicerad i NSD 23/11/07

Del 2 kommer imorgon.




Film: American Gangster
Regi: Ridley Scott

American Gangster har nästan allt: Russel Crowe i byxorna på en hårdnackad narkotikasnut som försummar sin familj till jobbets förmån, Denzel Washingtons entreprenörmässige knarkboss som dennes Heat-luktande motpol.
korrumperade snutar med svarta mustascher, Harlem New York, gangstertypiskt skådespel, en löjlig titel, snygga kläder, lite sex, lite kärlek, lite våld.
En superstar till regissör (som i och för sig bara gjort skräp senaste tiden och inte släppt en hygglig film på sex år), ett övertydligt tidsmarkerande soundtrack, läckert foto och slutligen ett andefattigt konceptalbum tillägnat hela filmen, signerat en Jay-Z som sett sina bättre dagar.
Så vad saknar egentligen American Gangster? Well, mitt intresse är en grej. Åtminstone i början av filmen, där så många subplottar och planteringar ska tryckas in att jag blir smått yr. Som tur är försvinner de tråkiga elementen så småningom (arga ex-fruar, knarkande poliskollegor) ur filmen kring mitten. Missförstå inte nu, det är inte så att någon är oviktig för handlingen direkt. Men det kryllar liksom av olika relationer att hålla reda på. Detta gör att den viktigaste mellan Washingtons drogbaron och Crowes ärliga polis börjar utvecklas lite väl sent, när intresset är på väg ur synhåll. Men, nu är det så att Ridley Scott skärper till sig i mitten och låter kriminalhistorien täta till sig. Ja, faktiskt bli lite spännande. Med gott säljande heroin hämtat från ett krigshärjat Vietnam och uppkäftiga konkurrenter mördade på öppna gatan kan Frank Lucas ordna fina släktmiddagar utan skuld. Han kan sitta vid ringside på Muhammed Alis titelmatcher utan att se hyckleriet i sitt prat om goda värderingar och ”integritet”. Frank är en cool karaktär, också med tanke på att manuset är baserad på en sann historia lägger lite det extra tyngd på Denzels redan starka axlar.

Det här är en film om män som försöker fånga andra män som gör skumraskaffärer med ytterligare ett gäng män. Kvinnor är antingen tacksamma mammor, sura fruar (som ”inte förstår”) eller fina att titta på. Kanske är kvinnorna oviktiga för storyn (jag tror inte det, men kanske), men då undrar jag varför de, tillsammans med de löjliga skurkpoliserna ens är med i filmen och segar ner alltihop?

Publicerad i NSD 23/11/07