Recension: M.I.A - Kala

ÅÅÅH, Oh yeah, Hahahahahaha!
- Sen lipade jag en skvätt.

Ljudbilden är bara så mycket fetare än på Arular. Särkilt trumtakterna är mycket bättre, tunga jävla paradtrummor ska det vara när jag dansar, fortsättningsvis. Förra plattan lade ju i övrigt rätt enkla beat. Lite körer, lite tv-spel och laserljud plus sydamerikansk trumma. Kala känns mycket matigare, mäktigare. Mer av allt, och bättre.

Visst, rätt många låtar (XR2, Birdflu, Jimmy, Boys och Come around) har snurrat runt på internet ett tag innan släppet. Fast äh, det gör egentligen inte så mycket. För till skillnad från t ex Justice (för att ta ett förlegat exempel) så är inte M.I.A ridande på en lika tidsbegränsad hype. En förklaring kanske kan vara så enkel att hennes klubbmusik är bättre. Men det förstås, M.I.A är ju inte särskilt mycket electro eller house direkt, hon gör - som Aftonbladet redan pricksäkert defienerat det - världsmusik, fast den är väldigt flippad, med element av hiphop, pixies, the clash och går att dansa till. Världsmusik är inte lika coolt en kort period, däremot kommer det vara lyssningbart ett bra tag. Dessutom har ju den här smarta tjejen hakat på hela New-rave modet. Och den målgruppen är förmodligen redo att dansa till henne istället för sur mörk och monoton musik. Var jag lite hård där eller? Kanske, jag menar progressiv UK/Sri Lanka kamp och festmusik låter naturligtvis inte som något annat och håller längre än det mesta.

Alla låtar är kanske inte lika starka, otippat nog så är Timbaland producerade Come around, skittråkig. Men fuck it. Just nu kan ingenting konkurrera med Bollywoodfesten Jimmy eller fågelflunsan i Bird Flu. Det jag känner just nu är att mitt tålamod håller på att ta slut. Liksom, vafan sitter du och läser en jävla blogg för? När du kan lyssna på 2007 års bästa skit?