P3 GULD (och sagan om de två förfesterna)

Jag har på senaste tiden märkt att mitt läsarantal ökat kraftigt, för att sedan lika hastigt mattas av. Orsaken kan inte vara någon annan än att jag tog en paus från rätt så lättköpta betraktelser och kassa ordvitsar, till att faktiskt leverera något med lite tanke bakom. Nämligen en lång akademisk essä som de flesta av er säkert inte ens orkade läsa, lata som ni är. Därför kan jag med stort nöje presentera följande text som ett återvändande till det enkla, ointellektuella. Idiotiskt för idioter, eller skit ska skit ha - som det ju heter. Så utan further adu ger jag er: Fester, namedroppings och kändisspotting.

Förfest nummer ett:
var en inflyttningsvariant. Det var Rodeos klubbredaktör i Göteborg, Isabel Nellde, som flyttat in andra hand i sin 17:e lägenhet. Lägenhetsinnehavaren var en typ med mycket högt kulturellt kapital. På väggarna hängde posters från Bergmans filmer Tystnaden och Persona. I köket fanns en enorm poster till Andrei Tarkovskys Offret , förmodligen den mest ofilmiska filmaffisch jag sett. Bara svart text mot vit bakrund och så några tidningscitat och betyg inslängda i botten. Men den var cool, glömde jag skriva tidigare.
Jag samtalade med en filmregissör (som jag tyvärr inte minns namnet på) som menade att det var typiskt, då Offret enligt denne var Tarkovskys sämsta film. Någon berättade om hur bäng de blivit på någon resa medan halva wifebeaterlovekollektivet turades om med att toppa varandras låtval av RnB på stereon. Själv hade jag rätt trevligt och blev inbegripen i en diskussion om de bästa Jean-Claude Van Dammefilmerna. Så småningom blev det dock dags att dra vidare.

Vägen mellan festerna:
Var kall och blöt.

Förfest nummer två:
Var hemma hosGustav Annerblom och hans flickvän Fia. De hade kopplat ihop teven med sin laptop och kunde alltså Youtuba ut såna här partymaxare genom teven. Klubbarrangören satt sedan och surfade genom en massa bootyvideos och så småningom även bodybuildervidoes. The Touch var också där. Johan blev väldans uppspelt när jag berättade om mitt våldssportande och förklarade att han var sugen på att börja träna, men att hans gym verkade lite svårt för nybörjare med tanke på att klientelen mest består av Original Gangstersmedlemmar. Nu har jag utlovat privatlektioner.

P3 GULDFESTEN:

P3 guld är en gala som jag inte tror så många minns vinnarna av, förutom vinnarna själva då, som ju har det fysiska priset hemma som en konstant påminnelse. Men att annordna prisutdelning med efterföljande ryggdunkande och inbördes beundran är förstås trivsamt för alla med äran att tillåtas medverka i sammanhanget. Vilket jag och sällskapet jag hängde med hade, åtminstone på festen efter galan.
Hur det gick till tänker jag inte redogöra för i detaljer, men det var åtminstone mycket tack vare Sveriges Radio.
Festen var benägen på avenyn i någon hotelliknande byggnad. Kanske var det ett hotall? Jag hade på dagen precis fått igen två tentor som gått ganska bra och tänkte att jag skulle bli full, och det utan att betänka eventuella konsekvenser. Som idag lyser med sin huvudsprängande närvaro.
Jag blev bjuden på sprit och öl och dansade sedan med två bortgifta fruar som båda hette Maria. Vilket var skönt då jag helt slapp oroa mig över om jag såg cool ut eller inte.

Maria Andersson i Sahara hotnights var väldigt söt, men verkade sur där hon strök omkring och såg besvärad ut över att det var så mycket folk. Annika Norlin var sjukt het, men tyvärr sittdansade hon, vilket drog ned intrycket en smula. Navid Modidiri från filmkrönikan var väldigt glad, och det borde bero på alla Bergmanfilmer han ser?
Den där killen från musikbyrån lyckades se ut som att han stod helt still trots att han rörde sig på dansgolvet. Någon kille från The Ark såg ut att vilja omdefiniera begreppet "kläder" med ett par klistertighta ljusgröna stuprörsjeans.

Salem Al fakir var liten.

Och när jag skulle göra ett av många kommande besök på toaletten fick jag kissa bredvid självaste Arn Magnusson. Jag som trodde att han bara vara ett av TV4s och Jan Guillous många hjärnspöken, men Arn var livs levande aspackad.

TTA: A new chance

Ett av världens bästa band heter The Tough Alliance. och i dagens NSD finns min intervju med dem. Jag besparar dock er besvär genom att klistra in den här direkt.

En ny chans för TTA

Singeln "First class riot" snurrar i P3 och i dag släpps den nya skivan "A new chance". Frågan är om Göteborgsduon The Tough Alliance är lika kompromisslösa som tidigare.- Vi hoppas att vi inte har några fans, säger de till NSD.
The Tough Alliance (TTA) är Erik Berglund och Henning Fürst från Göteborg. Efter tre EPs och två album, varav ett helt instrumentalt, är de aktuella igen med nya albumet A new chance.

Vid första lyssningen ter sig plattan vara ett lika vackert verk som vi gjort oss vana vid. Till och med större, bättre och med en slags andlig atmosfär. Hela ljudbilden har på något sätt blivit mycket bredare. TTAs sound, med all sin kompromisslöshet, är lika unikt som alltid.

Hur har månaderna innan skivsläppet sett ut?

- Extremt hektiska och nästan obehagligt fokuserade. Som en berg-och-dalbana.

Hur gör ni praktiskt när ni snickrar ihop er pop?
- Vi beger oss in i någon slags drömvärld av virvlande känslor och ljud- och bildfragment och försöker kanalisera in allt i ett så tydligt uttryck vi förmår. Det känns lite som en annan dimension för att uttrycka det löjligt.

Berätta, varför valde ni att kalla albumet "A new chance"?
- Därför att det är en ny chans för TTA. En ny chans att förtydliga, förfina och nyansera uttrycket. Att åstadkomma något rent.

Med låttitlar som "First class riot" och "Neo-violence" på den nya plattan, plus att ni säljer en skottsäker väst på er hemsida, måste jag fråga: Vilken roll spelar våldet för TTA?
- Våld som koncept betyder väldigt mycket. Men vi leker med begrepp och omdefinierar. Ibland finns det inte ord för det man känner.

Har ni lämnat den ambienta musiken från "Escaping your ambitions" (2006) bakom er?

- Ingen aning. Vi undviker långsiktiga planer, då vi vill hålla oss så fria som möjligt i nuet. Det är så lätt att man begränsar sig när man sätter upp mål och planer. Vi vill alltid kunna göra vad helst vi känner för.

På ert egna skivbolag Sincerely yours ligger Air France och Honeydrips. Hur engagerade är ni i deras projekt?

- Ingen inblandad har något intresse av att förklara, förenkla eller informera. Sincerely Yours uttrycker sig bäst själv.


TTA har blivit omtalade för sina liveframträdanden då de aldrig spelar några instrument utan bara sjunger playback samt vevar med armarna och poserar med baseballträn.

Dessutom uppträder de oftast inte längre än i 15 minuter.

Har ni några liveframträdanden inbokade i år? Var och när?

- Södra teatern i Sthlm den 16:e maj, Fryken i GBG den 18:e maj, Jericho i Malmö den 8:e juni, Peace & Love i Borlänge den 29:e juni, Accelerator I sthlm den 30:e juni och Rip it up i Säffle den 6:e juli.

Kommer någonting i uppträdandet från förr förändras?

- Vi vet aldrig hur uppträdandena kommer se ut förrän dagarna innan. Vi vill ha friheten att göra precis vad vi känner för och det som känns ärligast för stunden. Därför kan vi inte planera några "shower". Men att döma av hur mycket det förändrats hittills blir det nog inga stora överraskningar. Men den som lever får se.

Hur vill ni att era livespelningar skall bli mottagna? Hur mycket bryr ni er?

- Vi vill att de skall bli mottagna med starka känslor. Det spelar ingen roll vad för typ av känslor vi framkallar, bara de är starka. Vi känner väldigt mycket för TTA och vill förmedla detta till publiken och få en reaktion. Vi ser det inte som någon jävla underhållning utan ett sätt att göra precis vad vi känner för offentligt i en kvart.

Vad är det med Göteborg som får dess musiker att vilja ompröva själva begreppet livemusik? Är det en slump att både ni och The Embassy i viss mån anses provocerande?

- Det känns som att det finns en starkare tradition att gå sin egen väg fullt ut i Göteborg än i till exempel Stockholm. Det måste ha någonting med mentaliteten att göra.

Hur skulle ni beskriva era fans?

- Vi hoppas verkligen att vi inte har några fans, det låter hemskt. Men de som uppskattar TTA är antagligen trötta på apati, rollspel och bakåtsträvande.

Vad har ni för inställning till fenomenet myspace?

- Ett billigt, fult och hierarkiskt kontaktsannonssystem.

Hur mycket energi lägger TTA ner på stil?

- Det är helt undermedvetet och helt omöjligt att säga. Vad är stil? Vi lägger ner hela våra liv på vårt uttryck.

En kompis till mig köpte ett par chinos efter att han sett videon till "First class riot". Vad säger ni om det?

- Imponerande.

Och till sist: Vilken musik utöver TTA borde vi lyssna på i sommar?

- Abida Parveen, Generation Terrorists med Manic Street Preachers, Ali Farka Toure, Air France, trancehits, Franke, 90-tals hip-hop, Jonas Game. Samt ett oändligt antal låtar från världens alla hörn.