Rapport från Arvikafestivalen

Att tänka nischat och konceptuellt i festivalarrangemang verkar vara tidens anda. Arvikafestivalen, som förvisso alltid legat i framkant med sin inriktning på synth, industri och electronica, har i år slängt in lite mer lättillgängliga, poppiga akter som Håkan Hellström och Death Cab for Cutie.
Möjligen var det anledningen till att publikrekordet slogs för tredje året i rad, den här gången med 18 000 sålda biljetter.
NSD rapporterar från helgens alternativparty
i Värmlandsskogen.

Sångaren i det skitstöriga metalbandet Volbeat frågar sin publik hur många som såg dem på Sweden Rock? Responsen i skrik är inte den bästa vilket bekräftar skillnaden i målgrupp festivalerna emellan. Och det är skönt att det är en annan crowd i Arvika än just där.
Inte 90 procent medelålders män som gillar gammal hårdrock (spelad av ännu äldre män). Visserligen säger den bokningsansvarige faktiskt att artistutbudet består av 80 procent män (och Kent påstår sig vara "från kritaperioden" när de spelar under den kvava fredagskvällen). Än är det tid kvar innan mångfald går att kombinera med snävt nischade artistutbud. Något som festivalledningen verkar medveten om.


Solen och värmen är nog stark merparten av dagarna för att bedöva det värsta av den kollektiva drängfyllan.
Festivaldjuren ligger kvar på campingen och lyssnar på sina bandare och de som hunnit dricka lite vatten orkar ta sig in till festivalområdet.
Jag kollar en sväng på Mackan Price som kastar iväg lite mörk ghettotech mitt i solskenet till en sittande (sovande?) publik.
När solen börjar sänka sig bjuder Kleerup tillsammans med Lykke Li och Tityo på sin snyggt odansanta housedisco på inomhusscenen Orion. Konstigt med shout-outs á la "give it up yo!" vilka sticker som en liten kniv i den mysiga stämningen.

Så kommer kvällen.
Med en fantastisk videoback-drop ger Kent en konsert inför vad festivalledningen sedan påstår är den största publiken i scenen Vintergatans historia.
Bandets visuella ambitioner (pretentioner) är enorma. Och jag är en fet sucker för snygga bilder, oavsett om det handlar om pianon som exploderar eller Jocke Bergs nylle i en kamera som sänder live från själva mikrofonen.
Denna teknikuppvisning betyder dock att bandet lyckas slippa värma publiken med mellansnack och lämnar en del att önska.
Jag stannar till 747 som är väldigt fin. En tjej framför mig har skrivit "I?m King" på ryggen med tuschpenna.
Under Ingenting gör hon kroppsklottret rättvisa och börjar hångla med en annan tjej.
Resten av natten ger Rex the dog och Surkin mig okontrollerade spasmer så svetten sprutar i timmar, långt in på morgonen.

På lördagen sköljer ett kraftigt skyfall bort många av besökarna från festivalområdet och det stora Apollotältet fylls med vatten. Programmet med bland andra Deathstars, Alice in Videoland och The Go! Team skjuts upp i flera timmar.
Göteborgarna i Pacific! står dock på Andromedascenen med vita ansiktsmasker (eller är det kroppsmålning?) och anstränger sig... kanske inte direkt till döds.
Däremot har deras dansanta pop en rätt bra effekt tillsammans med sina sketchstiliserade videos som rullar i bakgrunden.
Totalt Jävla Mörker, som är näst på tur, kallar sin publik för svin och hoppar omkring som galna till sin brutala hardcore.

Jag hinner även trycka in en titt på rapclash från Bodenfödde Kockys spelning inne på Orions dansgolv. Det är lite glest och en konstig tjej i publiken babblar om Kockys hår, men covern på The Dreams Fast Car är en ypperlig sådan att bobba huvudet och så småningom dansa till.
När jag senare spatserar på festivalområdet hotar en kille i t-shirt med texten "Spetsnaz" (ryska elitmilitären) att ge mig på flabben.
Jag flyr tillbaka till Orion och tittar på fransyskan Yelle som levererar snuskiga texter på hemspråket. Yelle studsar som en jojo och har på sig en stor glittrig skrud som sammantaget får publiken att röra sig oavsett om den vill eller inte. Själv stoltserar jag med en glowstick
i bröstfickan.
När natten blir mörk (och kall) gör Seattlebandet Death Cab for Cutie Vintergatan. Frågan är snart solklar dvs: om dessa slätstrukna OC-rockare har något att göra i mina trumhinnor, annat än att irritera?
När natten börjar närma sig sig kokpunkten går syntarna i S.P.O.C.K upp för nionde gången (!) i festivalhistorien.
De har på sig Star Trek-uniformer och sjunger "never trust a klingon". Detta inför en absurt stor publik som sträcker upp sina händer i luften och i stället för djävulstecknet visar karaktären Spocks avskedssymbol för "live long and prosper".

Sist ut på stora scenen Vintergatan är de hypade britterna i Hot Chip. De gör festivalens bästa konsert med sin drömskt minimalistiska electropop. Jag står i en slags eufori och viftar med armen till Shake a Fist. Och sen vill jag gråta till näst sista låten, en cover av Sinead O'Connors Nothing Compares 2 U - men låter bli.
Det hade varit ett väl vemodigt sätt att avsluta en så grym festival på.



Reportage publicerat i dagens NSD. Bilder i inlägget tagna av mig.