Ett av kvasi-fanzinet Vice bästa nummer var The Iraq issue. Numret innehöll reportage om passförfalskare, bögar (som inte hade det helt lätt) och Uday Husseins tortyrmetoder mot det irakiska fotbollslaget. Dessutom lät de endast irakier recensera månadens skivor. Bäst var en snubbe som sågade Type O negative för att det lät för mycket som "soldater och bombningar", dvs kriget i hans egna backyard.
Förväntningarna var alltså rätt höga hos mig när jag hörde talas om filmen Heavy Metal in Baghdad.
2003 bestämde sig några grabbar, bland annat Suroosh Alvi - en av tidningens grundare, för att följa upp ett gammalt reportage och göra en dokumentär om det första (och enda?) irakiska Heavy metalbandet.
Filmen har snurrat runt på olika festivaler under året och nu släppts på DVD.
I början lyckas Suroosh och Eddy Moretti annordna en spelning med Acrassicauda på ett hotell. Konserten blir bejublad av ett femtontal fans vilka liknar Irakiska motsvarigheter av besökarna på blekfetmapartyt Sweden Rock. Hoteller blir så smånimgom sönderbombat.
Några år senare återvänder journalisterna till Irak, mitt under brinnande urbant inbördeskrig för att kolla hur det gått för bandet.
Det visar sig att de splittrats och att hälften nu bor i Syrien. Men niceguis som independentreportrarna är, gör de allt för att återförena musikerna och styra upp en skivinspelning i Damascus.
Heavy Metal In Baghdad är ungefär 70% fin. Särskilt i de stunder när den inte räds för att vara den extremt lättdramaturgiska underdogstory den faktiskt är. killarna i Acrassicauda är perfekta posterboys för en kamp mot det förtryck som odlas av en krigszon. De vill liksom bara låta håret och bockskägget växa tills de ser ut som Zakk Wylde.
Men i Bagdad kan man bli mördad om man har på sig en tröja med Slipknot-tryck.
I intervjuerna med bandet vattnar de sin frustration men även en väldigt imponerande orädsla och ska vi säga livslust?
Så fick jag även veta att det där "hatet" mellan Sunni och Shiiamuslimer bara är bullshit. En i bandet är åtminstone gift med sin påstådda fiende och säger att rasismen är påhittad av Amerikansk media.
Känner ni igen det där kanske? Att ockupationsmakten vill skapa etnicitetsmotsättningar som inte finns? Rwanda någon?
Det som inte är så nice är hur Surooshs voice-over hela tiden måste anstränga sig och berätta hur sjuuukt farligt allting är, när ingenting egentligen händer.
"Okay a lot of people would say it's really fucking stupid for us to be doing this..."
Det blir något slags tuffhetshävdande mest hela tiden, som eeh, inte är så jävla tufft.
"At night we smoked cigarettes and watched as the bombs fell over the city..."
Jaja, jag kan ju erkänna att jag rycktes med i allt snack om hur farligt det var. Men det känns lite mesigt med tanke på att all action de här snubbarna såg var bomber som föll fler mil borta i fjärran.
Musiken är förstås skit också. Men hey, det är ju Heavy metal. I Bagdad liksom.
Relaterat: Shane Smiths Vice guide to North Korea - en skön trip till världens sjukaste land.
Det är roligt när Smith hängt i landet några dagar och börjar fundera på hur ett land som inte ens har elektricitet skulle kunna ha kärnvapen?
Smith får sedan helt ensam sitta på Kim Jong Ils plats i huvudstadens största arena. Där han tittar på en akrobatuppvisning utförd av 120 000 koreaner. De återskapar en slags storslagen propagandaversion av landets historia med sång, dans och färdglada kläder på ett fruktansvärt bisarrt och tillika storlsget sätt. "this is the wierdest thing I've ever seen" Säger Smith, som väl tatt alla droger i världen (?) och gått på knulldockebordell i Tokyo.
No comments:
Post a Comment