Linen i rubriken kommer från det löjligt ogenerade Karate Kidplagiatet Never Back down som jag äntligen hittade namnet på och kunde således "hyra på videoaffären".
Det är i princip samma plot som i 90-talsklassikern och Goodbye Zebrasfavoriten.
En medelklasskille flyttar till rik stad med rika kids och stora hus. Ingen förklaring ges på varför ingen medelklass bor i Orlando. Snyggaste bruden är tillsammans med skolans värsting, en sadist med elak pappa som dessutom annordnar illegala figh clubs på sina poolpartyn.
Karate är utbytt mot "MMA", Mr Myagi mot Mr Roqua (likt den tidigare är han också en faderslös loner, som även bor på kampsportsklubben). Detaljer som drama, karaktärer och tårdrypande koreografi är utbytt mot saker som skittöntigt, rövdåligt och pundkorkat.
Tre (3!!!) montages gör ingen underdogfilm. Verkligen inte när man slänger in Tv on the Radio i helt fel kontext, usch.
Soundtracket är i övrigt´disgustifierande collegerock a la papa roach.
Fightingen?
Ingen "käftsmäll i skrevet" direkt...
The Ruins var inte heller någon särskilt roligt upplevelse. Även om den innehåller en scen där en tjej försöker skära ut levande växter ur sitt huvud, kan man inte leva på blodsutgjutelse i två timmar.Det här med naturen som monster har nog inte funkat sedan Spidermangubben Sam Raimi lät hela skogen våldta en tjej i den första Evil Dead. och redan då var effekten ofrivilligt komisk.
No comments:
Post a Comment