Killeuse

Om det är någonting kvinnor tycker om så är det skräp.
Dålig teve, dålig musik, dåliga möbler, dålig mat och dryck. Nu menar jag förstås inte alla kvinnor, bara ni som läser den här bloggen.
Haha. Eller okej, Dåliga män. Det antar jag är en preferens även utanför bloggosfären.
Därför är min plan för framtiden är transformera mig själv till en enda stor dålig idé. Alltså en sån kille som när tjejer ser tänker "Gud, den där killen är en så jävla dålig idé" - för om det är något kvinnor är bäst på (efter män förstås), då är det att agera på sina dåliga idéer.

Eller: "Tjejer gillar knarkare" som min vän Karl uttryckte det för länge sedan.

Tyvärr är min kropp för mycket av ett fåfängt tempel för att förgiftas av heroin en gång i veckan, inte heller skulle jag på mitt csnlån kunna bekosta ens ett ruffigt crackberoende. Varför en livsstil som attraktiv missbrukare känns svåruppnåelig. Jag har slutat både röka och snusa vilket bara lämnar kvar två sexiga laster. Nämligen Alkohol och kaffe. Den tidigare av de två är en tråkig sak, nu när larmrapporter kommer om att unga kvinnor dricker lika mycket som män är det svårt att imponera en kvinna med hur mycket öl jag kan bonga.
Däremot har jag sällan känt mig så farlig som när jag efter klockan 21 serverar mig själv en god kopp kaffe. Ingenting säger "Jag lever i nuet och skiter i morgondagen" på en lika äventyrligt sätt som att dricka kaffe på kvällen. De kvinnor jag träffat i samband med mina sena koffeinintag har knappt låtit mig ta en påtår innan de högljutt krävt mig på odjuriskt sex. Alltså sånt sex som odjur har.

Okej, jag ljuger lite.

Men det här är sant:
Jag skulle vilja tacka Stockholm för att ni kom till våra klubbar och gjorde min kväll igår. Kornel Kovacs och hans vänner fixade dessutom en fuckish efterfest ute i Johanneberg. Klockan 03.30 ute i nån chalmersk festlokal styrde de plötsligt upp hård jävla house, videoprojiceringar, glowsticks och dödskallemasker.
Man vet att det är bra när två dårar fäktas med enorma krukväxter, palmer, på dansgolvet klockan 06 på morgonen. Earth hour var liksom so over. (amen skoja! Det var plast, okej?).

En tjej dansade såhär. Coolt. Jag gillade henne.

Sista låten med House Gang Series

Gordon and his Will är egentligen ett kort utdrag från vår vän Gordons testamente, där han klart och tydligt begär att få begravas med knutna nävar, "for the love of my anger" förklarar han.

Mörkt, dansigt.





PS. Kan någon smart (eller dum) person svara på varför man blir extra snuvig just när man duschar?

For a fistful of quarters

It's a mans world sjöng en neddrogad soulspillra med efternamnet Brown en gång i tiden.
Ja. Visst är det så. Det finns verkligen världar där män härskar. T ex på den enda puben i Gällivare där killarna ser humor i att göra "Kalle Anka" och klä av sig på underkroppen till alla kvinnors förtjusning.
Det finns också världar där kvinnan inte ens är i minoritet, utan helt enkelt orepresenterad.

Stereotypisk arena: Arkadhallen.

En plats där tiden stått stilla sedan 99 i Sverige och sedan mitten på 80-talet i USA. De flesta platser, yrken eller klubbar som förknippas med manliga härskartekniker (företagsledare på bastuklubb någon?) där feta män dunkar varandra i ryggen för väl utfört arbete är tydliga i sitt exkluderande av kvinnan. Där skiljer sig arkadhallen och dess klientel från de övriga patriarkaliska strukterna. Åtminstone i filmen King of Kong.

Arkadhallen funspots män skulle inte våga drömma om att utöva annat än hårt programmerande och joystickstötar på sig själva. Allra minst skulle de klappa en flicka på baken och låta dubbelhakan dallra under ett stånkande republikanskt skratt. Anledningen till varför kvinnor verkar hålla sig borta från spelhallen i filmen är helt enkelt för att killarna är såna totala textbook-förlorare. Låt mig förtydliga en grej. King of Kong är en dokumentär, ok? Då går vi vidare.

Vi snackar alltså nördporr, och inte någon ny slags pornografi där glasögonormar gets lucky med lärarinnan (eh vadå ny förresten?). Det är nördporr i den bemärkelsen att vi som älskar att skratta åt 2000-talets ledsna clowner får oss nästan mer än vi orkar svälja. Till att börja med har jag aldrig sett en samling så underbara t-shirts: Doom 3 (sponsortröja), Totall Recall (med stort potträtt av Schwarzenegger), En bild på en joystick med texten "independent". Ja ni hajar.

Filmen tar sin början genom att en samling överintrade geeks från 70-talet som nu flyttat ut från föräldrarnas källare (nåja) och skaffat riktiga jobb. I anslaget berättar Walter day, world game referee, varför han ville bli bäst på arkadspel:

" I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede"" Ett scenario endast möjligt i Days fantasi.

Efter detta träffar vi Billy Mitchell, den dåvarande världsrekordhållaren i Donkey Kong. Ett pompöst as som skryter om hur hans knähund till vän, Steve Sanders, blev satt på plats under en Donkey Kong turnering på 80-talet.

"I've poited out to Steve that he is the person he is today because he came under the wrath of Bill Mitchell" Säger han utan att dra på läpparna.

Billy har inte bara världsrekordet i Donkey Kong, en fru med silikonbröst (förmodligen betalade för med hans BBQ-såspengar) och världens fulaste hockeyfrilla, han behandlas också som en gud av wargameskillarna på arkaden funspot:

"When Billy Michell walks in an arcade, everything stops. There is electricity in the air..."

"Everything about him is perfect, Billy is just that person you know, he wants to represent."

Billys föräldrar, ganska lika de inavlade missfostren ur motorsågsmassakern, konstaterar krasst: "He's a winner".

Att Billy får hybris och ställer sig bredbent kanske inte är så konstigt med en så pass hängiven fanskara. Men han lever på gamla meriter.

Nu har säkert även du, min läsande vän, räknat ut att enligt varje film någonsin producerad måste någon sätta Billy Mitchell på plats.

Denne någon heter Steve Weibe, en prestigelös familjepappa som på dagtid undervisar i kemi och på kvällarna gillar att lira Donkey Kong i garaget. Steve är sjukt lämpligt nog Billys raka motsats: Ödmjuk, drömmande. Steve verkar inte heller se spelandet som något annat än en rolig hobby vid sidan om sitt riktiga liv, medan Billy byggt livet omkring sin gamla vinst och mäter mänskliga kvaliteér i hur många "killscreens" (sista banan, eller nåt) de fått i nåt 30 år gammalt spel. En sympatisk underdoghistoria tar sin början.

Men frågan är vem som egentligen är underdogen? Visserligen är det svårt att tycka om ett svin som Billy, men eftersom det här lilla löjliga rekordet är det enda han åstadkommit i hela sitt liv känns det som att... ja han kan väl få ha kvar det liksom? Det är ju ingen som bryr sig egentligen.. Ingen förutom dem i världen exklusivt befolkad av fula små män som ser värde i så pass, ja värdelösa bedrifter.

Steve Weibe är inte del av den världen och det är därför han är överlägsen. Oavsett om han äger Billy Mitchell i Donkey Kong eller inte.



Bonus:
King of Kong är filmen som inspirerade South Parkavsnittet "More crap" jag skrivit om tidigare. (Season 11, episode 9)