Känner du igen uttrycket "starving artist" ? Ja det klart att du gör. Men vad sägs om "starving journalist"?
Inte? Då har du inte hängt med i svängarna.
En artist/konstnär/whateva som svälter gör det antingen på grund av obegåvning i sitt område av konst eller för att artisten vägrar "sälja ut" och kommersialisera sin konst och därmed tjäna massa stålars, eller bara för att ingen har upptäckt konstnärens stora talang ännu.
Hur man införskaffar sig titeln starving artist kan bero på en, flera eller alla av ovan nämnda orsaker. Det är en ängslig sysselsättning och de flesta måste skaffa sk "vanliga jobb" vid sidan om konsten som genom samhällets hierarkier då förminskas till hobbys. "Jasså, du målar? Guuud vad kul, Jag målade också när jag var liten innan jag skaffade mig ett jobb. Har du fått några tavlor sålda ? Jahaa, jasså EN gång säger du, vad roligt!"
Har man inte fått pengar för sitt jobb räknas det som bekant inte som arbete, utan något man gör för att det är kul.
Du skulle lika gärna kunna säga att du kör modelltåg på din fritid, iklädd en konduktörskostym och lokförarkeps (din motivering är att du gillar kulturkrockar). "ÅÅÅh men Guud vad roligt, kör du modelltåg? Shiit vad grymt, jag gjorde det när jag var liten. Värsta ball ju!"
För någon med hyfsad musikalisk/bildmässig förmåga går det självklart att kompromissa och "ge folk vad de vill ha" genom att kanske förstora upp musse pigg och roffa åt sig slantar som badat i nostalgins och plagiatets urin. Men det där ämnet kan man fylla en bok med så vi skiter i det, ni fattar vad jag menar ändå.
Grejen är att det skrivande och plåtande yrket som journalist har blivit samma grej. De flesta jobbar för lite eller inga pengar, de får vikariat på tre månader och måste sedan hitta nytt, många som frilansar har andra jobb vid sidan om. Jag har rätt okej betalt, och så pluggar jag också. Så jag ska nog egentligen inte klaga, men det är ganska kul att göra det.
En pryl som de flesta band går omkring och hoppas på är att bli upptäckta. De drömmer med rätta om att bli "Nästa stora grej", 15 minuters berömmelse med tillhörande dekadens i form av backstagetjack och skivbolagssponsrade handtrallor. Eller (som det förmodligen är) så vill de bara att så många som möjligt kommer och lyssnar. Det är inte dumt, för det kan ju faktiskt hända att den drömmen slår in.
Värre är det att drömma om en karriär som proffesionell film/musikrecensent. Där får du knappt stash ens om du är en profil.
Men jag är fortfarande ganska naiv och hoppfull om att en dag bli nån slags kulturens Clark Kent utan de löjliga tightsen. Med en vacker Lois Lane med vid sida som spottar gammeldagsa sarkasmer i ansiktet på mig och som jag bara tar emot med ett korkat flin. Det finns ju liksom stjärnor där ute.
Men frågan är: Om det finns rockstjärnor och deras misslyckade diton: roadies, Om konstnärer kan bli illustratörer, om det finns Sprnters och deras ... gångare, vad har egentligen journalisten att falla tillbaka på?
Bloggen?
Sensmoral: Dröm bara mardrömmar så blir du kanske positivt överraskad.
Dessert: Ken Rings blogg på Rodeos hemsida är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Han åkte för ett par dagar sedan fast med thc i blodet efter en utlandsresa till Afrika (" det är en annan grej där").
Nu får han inte längre träffa sin dotter. Can this guy catch a fucking break? Snälla?
Och jo, en till synonym för att ligga: "Lägga åttondelarna"
