Hultsfred är Hultsfred

Hultsfredsfestivalen är alltså spikad. Eller inte själva artistutbudet, de har väl ett par trötta akter från förra året kvar att skrapa ihop. Det som är spikat är att jag ska dit och jobba. Och Hultsfred är ju alltid Hultsfred. Men fuck off att jag sover i tält. Jag tänker bo i hus om jag så ska betala för ett eget penthouse. Det skulle vara maxat om vi fick tag på något nice hus precis brevid festivalen så att det är nära till efterfester med eyes wide shutsnusk. Skämt åsido så är backstageområdet schysst, problemet är att alla är journalister där så chicksen blir måttligt imponerade när de frågar vad man pysslar med. Särskilt inte när de själva jobbar för något megakreddigt litet indieskivbolag som importerar och remixar bailefunk"tolvor" med Death from above 1979.
Följande dialog fritt från fantasin:
- Så vad gör du här bakom?
- Jo jag jobbar för Norrländska....
- Aha... pytteliten tidning för ett svårmodigt och tjuvjagande folk?
- Nja, det vet jag väl inte...
- Jag ser att min kille som spelar klarinett med Shout out louds har vaknat borta vid skivbacken, men vi kanske ses sen. Hej då!



Förra årets stora "snackis" (fucking hatar det där ordet) var frågan om Pete Dohorety med sitt Babyshambles skulle dyka upp på pampasscenen. Ingen visste ett skit fören festivalarrangören (istället för bandet) gick ut på scenen kl 02 och förklarade att Babyshambles fått lite "transportproblem" men att de skulle dyka upp om en timme. Vi drack öl. Jag och min kollega Linda. Jag skrek något om knark i folksamlingen och en tjej bakom mig blev förnärmad och tyckte att man inte skulle skämta om sånt. Jag var rätt full, så min ursäkt blev ganska halvdan, men mitt leende besvarades i alla fall. Vi skrek efter Pete. Och till slut stod han där, pulvriserad av allt pulver i sin kropp. Ett levande lik med rosa Fred Perrytröja på sig och en Sverigeflagga i hatten. Han sparkade nästan vår fotograf Joel i skallen. Han hivade ut en gitarr i publiken, och spottade och svor och trasslade in sig i sladdar. Musiken lät apa och eftersom de sölat så mycket hann solen gå upp. Det var troligvis en av de vackraste och absurdaste festivalspelningarna jag varit med om. Och det tackar jag för. Men varför berättar jag detta? Joo Darför att i år kommer Petes (och även Ghostfaces) väninna Amy Winehouse till Småland.
Hon som inte vill in på rehab ni vet.

Förklara!

Kan någon vänlig själ förklara varför just brudar har ensamrätt, patent på lyssnandet av Regina Spector? Vad är dealen? Varför just henne undrar jag? Varför inte Amy Winehouse eller Anna Ternheim eller fucking Kelis? Regina är lika duktig som allihopa, eller nja Amy är ju svårslagen. Men varför lyssnar alla jävla indiebrudar så slaviskt till Spectors "break my ha-ha-ha-ha-heart"? Explain it plz? Det är väl inte så att alla killar hatar henne väl? Om så är fallet så undrar jag varför? Killar brukar ju vara benägna att anpassa sig efter tjejernas smak. Eller så kanske det handlar om det första stora (men tysta) upproret av männen, "vi vill inte lyssna på tjejmusik" typ... men det är ju värsta steget tillbaka och en högst konservativ utveckling, säkert alliansens jävla påfund.
Dessutom är ju själva poängen här att Regina inte är mer tjejmusik än Winehouse eller någon annan aktuell kvinnlig, kreddig artist. Alla sjunger de på eget sätt om hjärtesorg och att det är jobbigt med killar. Alla har ett eget och fint sound. Varför är Regina unik? varför vill inga män lyssna på henne? Förklara detta snälla?