The Embassy på jazzhuset

En vän påstår att jag tillhör något av en populärkulturell överklass, då jag ibland får gå förbi köer "bara för att du känner några muppar som skriver i en gratistidning". Vilket förvisso är sant, förutom att de inte är några muppar utan fina, intelligenta typer. Jag tror även att min titel som skribent på en tidning från Norrland och det faktum att jag bor i Göteborg för närvarande omöjligör en eventuell titel som popkulturell Staël von Holstein. Kanske är jag på sin höjd övre medelklass? Är jag klassmässigt populärkulturens ishockey, iphone, tjack eller TV8? Ni märker kanske att det blir en viss paradox, hur skall populärkultur överhuvudtaget kunna vara överklass?
Hela diskussionen är naturligtvis ganska meninglös då jag blint hävdar att jag gör mig förtjänt av alla backstagepass, gratis red bulls och diverse andra extremt åtråvärda prestigeprivilegier genom att förmedla populärkulturen till er, kära läsare, utan att ni behöver lyfta så mycket som ett finger. Eller okej, ett finger för att klicka på musen.

Igår var det årets längsta kö utanför jazzhuset, som jag förstås gled förbi. Embassy spelade kring midnatt och det var väl som The Embassy brukar vara live, icke-ambitiöst (för att använda milda termer). Duon körde ett par av sina nya låtar, som förstås verkade rätt bra. De hade potential att bli bra om man lyssnar på dem på "skiva". För det mesta var det dock laptopen som jobbade, och på "some indulgence" (stönlåten) försvann killarna från scenen. Den blonda av dem såg extremt trött och även lite ledsen ut. Han hade mycket röda ögon där han stod och pillrade på en synt. Efter 5 låtar eller så var det slutt. Ungefär som för ett år sedan då klubben svanen fyllde år, den kvällen som var min första på jazzhuset. Jag minns att den blonda killen i bandet pratade om väldigt djupa filosofiska saker med mig nere på innergården. Själv stod jag och rökte nickandes.
Men, och det här har jag skrivit förut, det är ändå lite punk att göra som Embassy gör. För även om de gör jävligt snygg popmusik blir det väldigt provocerande att inte alls paketera den för sin livekontext. Det är inte slarvigt, utan medvetet dåligt. Och det är ju alltid soft om någon med åsikter om "hur det ska vara" blir sur. Då är det nästan per automatik bra grejer.

Jodå.

Jag tror att indie är den nya punken, Hästpojken typ, vad är det? Punk eller Indie? Jag vet inte. Jag skrev för inte så länge sedan att punken hade tendenser att bli det nya dansband. Tryggt, traditionstyngt och så. Sen gick jag på popklubben Svanen en kväll och där visade sig ungefär samma normer gälla. en viss typ av dans, en viss typ av kläder, och så gamla bitar. Ja låtar heter "bitar" i dansbandssvängen.
Att dansa och hångla till Pulps "common people" är inget jag förringar, det är ett stort nöje jag unnar alla. Men jag hade ljugit om jag påstod att det inte kändes lite parodiskt såhär i efterhand. Alltså jag gillar dem, men parodier floppar ju nu för tiden, Walk Hard - The Dewey Cox Story gick inte ALLS särskilt bra i USA, trots Judd Apatow. Iaf på bio floppar de, parodierna. South Park kan göra bra parodier av både 300 och 24. parodier på siffor är bra.

Men Jazzhuset ja, gamla fina bitar. Och om punken är det nya dansband, och indie är det nya punk. Vad är det nya indie? Teve?

Jag såg Kobra igår, med den där dansken som försökte nedrusta Guantanamo Bay med en liten bergsprängare och Beethovens trea, helt värdelöst gick det. Nu försöker han få till en Europeisk presidentkandidat till USA-valet - Fat chance. Haha, han bara försöker hela tiden och misslyckas varje gång. På den där Livskvalitetsbloggen idag har författaren Stig Larsson (Autisterna) hört av sig och avböjt att gästblogga hos kollektivet. Detta via ett personligt telefonsamtal.
Ett misslyckande förvisso, men ett rätt fint sådant.

Som ni förstår har jag feber och har haft så i två-tre dygn, vilket skapat en kreativ missväxt och allmänt freakiga drömmar. Jag försökte se på Zodiac innan jag skulle sova igår men ville typ dö. Jag drömde att jag hade siffror på insidan av min hjärna. High on life skulle man kunna kalla det, eller snedtripp on life då.