För snart en månad sedan skrev jag en essäliknande artikel som uppmanar till att kolla politiska filmer, den har sedan dess inte blivit publicerad och verkar heller aldrig bli det. Därför, för att någon annan än jag själv ska få läsa den så pastar jag den här i bloggen.
Det våras för presidenten! Eller snarare presidentens död, det var inte länge sedan Emilio Estevez film Bobby, om mordet på Robert Kennedy gick upp på svenska biografer. Och just nu rullar den fiktiva dokumentären Death of a president på biograferna (i storstäderna). Alltså först en film som på ett fiktivt sätt visar en sann händelse och en annan som målar upp en fiktiv händelse på ett till synes verkligt sätt.
Bobby gestaltar ett USA år 1968 som med hjälp av en stark skådespelarensemble skildrar ett liberalt och hoppfullt Amerika under en dags förberedelser inför Kennedys ankomst på Ambassador Hotel i L.A. Visionen om det nya, snälla USA krossas i och med att den siste stora ledaren för solidaritet dör. Innan vi ser mordet på presidentkandidaten sägs det att ”Nu när Dr King (Martin Luther King) är borta finns det ingen annan än Bobby kvar”. I en liknande protest mot den försvinnande medmänskligheten visar Death of a president upp ett hårt och upproriskt klimat från dagens Amerika. Men i kontrast till Bobby är filmen konstruerad som en dokumentär och handlar om ett uppdiktat mord på George W Bush under ett besök i Chicago. Skickligt och trovärdigt hantverk där alla intervjuer är snyggt spelade och material från övervakningskameror förstärker äkthetskänslan i den helt påhittade berättelsen. Vi bjuds arga demonstranter, arabiska syndabockar och republikanska politiker. De sistnämnda visas faktiskt som mänskliga ibland, t ex en manipulerad scen där Dick Cheney håller tal på Bushs begravning. Det spekuleras också i om mordet gett myndigheterna större möjlighet att störa den privata integriteten. Frågan om mordet var berättigat ställs alltså, men filmen reflekterar där över de förmodade konsekvenserna av en så pass blodig rättvisa.
Att Hollywood kommenterar Amerikas politiska klimat, både i nutid och i det förflutna är ingenting nytt. Thrillers som JFK (1991) och Marathon man (1976) har blivit stora succéer. Och bara de senaste åren har filmer som George Clooneys Goodnight and good luck och Stephen Gaghans Syriana kammat hem både priser och kritikers kärlek.
The Guardian rapporterar att det senaste på gång är en HBO-filmatisering av all kontrovers kring presidentvalet år 2000 med Oscarsvinnande Sydney Pollack (Out of Africa, Tootsie) i regissörsstolen. Projektet med arbetsnamnet Recount berättar om valet Mellan Al Gore och George W Bush där 175 000 Floridaröster räknades bort för att sedan förklara Bush som vinnare. Filmen skulle mycket väl kunna bli en typiskt vänstervriden historia. Men Colin Callender, VD för HBO säger till Hollywood Reporter: ”Filmen väljer inte sida. Det är en fascinerande blick på demokrati som håller sig i mitten. Det är en välkänd händelse som här dekonstruerats från åsikterna hos de inblandade.”
Jag kan dock tycka att det är bra att vara på sin vakt när något proklamerar hur ”rättvisa och balanserade” deras politiska betraktelser är (Fox News någon?).
Min fråga är varför Sverige har så svårt att göra film av de olika dramatiska skeenden som hänt i vår samtid och politik? Det vill säga icke-dokumentär film? ”Based on a true story” på ren svenska, hur svårt kan det vara? Kjell Sundvall gjorde en ljummet mottagen film om Palmemordet och Klaus Härös Den nya människan (07) lever visserligen upp till lite verklighetsbaserad samhällskritik när den belyser tvångssteriliseringen under 50-talet. Men kom igen, det måste väl gå att göra film om sanna händelser som ligger lite närmre i tid? Det enorma genomslag dokumentärserien Ordförande Persson haft visar om inte annat att intresset är stort för makten och filmen i ett bedårande äktenskap. I vårt land har höga chefer fuskat till sig pengar, politiker har blivit mördade och vi har haft upplopp i Göteborg under ett Eu-toppmöte. Här finns material för åtskilliga långfilmer, vi vill ha fler tolkningar än dem som presenteras av public service, vi vill lära oss om nutiden genom konsten också.
