What's up dawg? wanna throw down? What's up wit that?

Hej! Ledsen om jag inte skrivit på ett tag. Jag har helt enkelt varit för ledsen. Min första reaktion på valets resultat var att lägga upp en bild på ett söndervittrat Detroit och sedan lägga på en ljudslinga med en alkoholiserad man som ringde upp mig från ett hotell i grästorp. Han hade förlorat allt och pratade goja i osammanhängande patetisktheter. ”jag är så full att jag inte fungerar” sade han.
Jag kände mig likadan i flera dagar, fast jag inte varit full då. Men jag kände, efter ett par reaktioner, att det var dålig smak att lägga upp det där ljudklippet.
Inte direkt hoppingivande.
Jag började må lite bättre under demonstrationen på Plattan där 20 000 pers också var ledsna över SDs inträde i riksdagen. Det var terapi. Tröstande.

(Kul grej: Samtidigt som jag stod på plattan och skrålade med i ”krossa rasismen”-körer följde jag twitterflödet. Rapparen @Queff (som nyligen släppte mixtapet Greetings from russia) konstaterade försiktigt att "en sån här demonstration kanske man skulle haft igår? #Försent".
Lite senare twittrade han det inte fullt lika politiskt medvetna ”Tror jag ska försöka styra något ångestdämpande trots demonstrationen, det är ju ändå plattan” och fick svar av @Organismen: ”when in rome”.)

Detta var en kort solstråle i mörkret. Tyvärr blev allt mycket sämre innan någonting blev bättre. Ett par dagar senare skrev kulturkonservative Johan Lundberg från högertidningen Axess och NEO-redaktören Paulina Neuding en debattartikel i DN som svar på SDs agenda om att ”integrationspolitiken har havererat”. Lundberg och Neuding ville att vi nu skulle ”våga prata om detta tabu”.
Ett par dagar senare var Benke där, med sin ständiga surkartsprosa i DN-på stan, och skrev om en slags ”Tystnadens kultur”. Något som förstås lever kvar i efterbörden av det gamla sossesamhället. En kultur som alltid skyller ifrån sig på ”strukturer” när det handlar om bidragsfusk och olydiga elever. Sånt som bara kräver lite jävlar anamma för att få fixat, resonerade Benke.
Efter detta har ALLA (Strage, Schyffert, Chukri, Ismael och slutligen bloggerskan Mogi) försökt dechiffrera, argumentera och förlöjliga SDs agenda. Aftonbladet har lyckats med det mest meningslösa konststycket av dem alla och samlat ihop jättemånga människor som inte gillar rasism, som om detta vore en beundransvärd sak.

Vettigast hitills är Andreas Malms text i Aftonbladet, som faktiskt hade något att säga om hur de etablerade partiernas kastat rätt många stenar mot islam innan SD tog över stafettpinnen. Den skiten var redan naturaliserad, klart att det inte behövs någon reell politik när jobbet redan är gjort av andra.
Även om alla texterna är olika bär de på ungefär samma förhoppning om att lyckas bemöta SDs argument med motargument och/eller förlöjliganden.
Naivt. Och arrogant.
Diskussionen som utger sig för att rikta sig direkt till SD lyckas istället rikta sig till alla andra som vill skratta åt dem. ”Höhö, vadå ska vi spela nyckelharpa i operan eller?”, ".
Om debattörerna menar allvar i att ”ta debatten med SD” tycks de ha missat en viktig detalj: SD, alltså partiet, vet redan om att de är rasister. Väljarna är dock en annan fråga.

Problemet, har man sagt, är att SD fått martyrskap eftersom ingen ”vågat ta debatten”.
Sedan har man tagit "debatten", genom att dunka sig själv i ryggen och nu fortsätter den bli tagen på ett fånigt sätt som legitimerar hela Sds sales-pitch om ett förlovat folkhem någonstans långt bort i fjärran.
SDs missnöjesväljare är (som jag fattat det) vita män i medelåldern som känner sig utanför samhället (eller som Mogi menade: Misslyckade killar som behöver hitta ett alternativ till tjejernas varumärkes-stärkande bloggosfär). Det här utanförskapet må vara en hjärnspöke, men måste samtidigt tas på allvar och inte bara hånas. Det som skapat missnöjes vill dessutom ingen borgelig debattör höra talas om. Inte att det handlar om osäker ekonomi, uppfuckad social trygghet och allmänt ökande politikerförakt utan en kultur av ”tystnad” och ”tabu”.
Ujujuj, prata inte om utförsäkringarna nu, VI MÅSTE VÅGA PRATA OM RASISMEN. Ja, så att vi glömmer all evil shit ni tänker göra? ”Debatten” är antirasistiska självklarheter, olika stilistiska kukmätningar där ingen från SSs partitopp eller de som röstat på partiet får något annat än vatten på den välbekanta kvarnen. "Jasså, alla skyller på mig igen? jaha men dra åt helvete då!"
Om man så proppmätt måste prata med SD behövs en mental knäböjning. Lägga sig på samma nivå som den vi pratar med. Bemöta Sds argument på samma sätt som man bemöter ett barns.
Och jag menar absolut inte på ett förminskande sätt (som när Carl Reinholdtzon-Belfrage sågar nåt popband med argumentet att det är ”musik för barn”) utan på ett mer lyhört sätt än man gör nu.
Sånt kräver pedagogik. Inte tjurig konfrontation på barnets skrikiga villkor. Det finns ingen anledning.