Politiska filmrecensionsveckan: Hur Hood är Robin Hood?

I sann populistisk anda tänker jag veckan innan valet jobba metodiskt, överdrivet, långsökt, tolkande och analyserande av politiska budskap och diskurser i de filmer jag konsumerat. Genom detta kommer ni som läsare långsamt brytas ned för att sedan byggas upp för att till sist få veta hur ni ska rösta.
Enjoy!

***

Det blir inte så mycket ”ta från de rika och ge till de fattiga” i Ridley Scotts Robin Hood. Mer av att Robin (Russel Crowe, känd som världsmästare i kast med liten mobiltelefon) flexar sina retoriska skills och oroar sig över hur han ska lyckas ena England mot de ondskefulla fransmännen som kommer för att invadera. Nationalism much?
Berättelsen är tillbakaskruvad tillräckligt många år för att kvala in i prequel-kuvösen och ändrar med hjälp av detta en del av originalstoryn.
Inledningsvis slåss en bitig Robin Longstride motvilligt för Kung Richard i korstågen. Ja, ni kanske minns disneyversionen då Richard återvänder i slutet som en orimligt godhjärtad feodalherre med hjärtat på rätta stället? I den här "mörkare" (sic) varianten får Richard en pil genom halspulsådern medan han plundrar som girigast. Robin lyckas gå A-wall och smita från kriget i samma veva.
Så långt är Robin Hood en lite mindre maktfjäskig film än sina föreångare. Tyvärr använder Ridley Scott sitt nya utrymme i mytologin för att pressa in annat fånigt som segar ner det rent dramatiska. Robin Hood är t ex mycket mer intresserad av att hålla tal om frihet inför folkmassor än att råna adeln på guld. De höga skatter som drivs in av Kungen förklaras inte som en effekt av maktkorruption utan med typ att... skatt är dyrt.
Den nye, liberale Robin Hood verkar ha glömt sina roots. Men det största problemet är inte bristen på solidaritet utan att han inte är äkta Hood. Statistiken ljuger inte: antalet person och/eller värdetransportrån ligger på en löjligt fattig nivå i jämförelse med tidigare bedrifter. Inte visar heller Robin upp något sant Hood-fashion. Endast en gång tar han på sig den så viktiga hoodien för att täcka sitt ansikte.
Dessutom är Robin Hood duktigt insatt i problematiken om könsmaktsordningen, och slåss därför sida vid sida med Marion, vilket förstås är rena rama genus-sagostunden om man stilla överväger hur väl jämställdhetsfrågan var prioriterad vid denna punkt i historien.

Filmen ligger nedsänkt i ett lerigt smutsigt och byråkratiskt England, men slutar i ett slags lysande gröna vågen-jubel när hela gänget blir fridlysta och flyttar till skogs. Segregering är förstås ett Hoodplus, men knappast unnat de fåntrattar som röker bark och mossa.

Närmaste politiska parti: Miljöpartiet