Way out west-recensioner i ETC

M.I.A
Jag skryter om många saker men alldeles för sällan om att jag såg M.I.A när hon spelade i Sverige första gången, alltså för fem år sedan. På Hultsfred under hennes första turné med hennes första skiva. Det var fantastiskt. På ett sätt som det ofta är när en extremt begåvad artist inleder sin karriär, innan de antingen försvinner (som Mapei, kommer hon någonsin tillbaka?) eller blir för stora för att hantera alla förväntningar och förvandlas till en pengakåt projicering av andras förväntningar. M.I.A har blivit en världsstjärna, men i Slottsskogen har hon inga problem med att tillfredsställa och utmana sin publik. Musiken är sekundär till allt det visuella, och henne som person. Det är som att låtarna mest bygger en fet och snygg kuliss. ”Born Free” är en fantastiskt låt som under konserten blir en konstnärlig skildring av ett upplopp när Maya ställer sig mitt i publiken med en enorm bengalisk eld. Hon dansar i lång militärrock, bjuder på laser som för tankarna till tidig fuckstep och backas upp av tre körsångare i Niqab. För att balansera duktigheten har hon målat cannabislöv på sina pilotglasögon. ”Paper Planes” avslutar, en låt som handlar om att rånmörda den slösaktiga västerländska medelklassen, som även levererar fredagens största allsång i respons.


Wu-Tang Clan
Det finns band och artister som vi kan se med förlåtande ögon. ”De har ju hållit på så länge” och så vidare. Jag kan tycka att vissa band, vissa artister förtjänar att få bli lite sämre efter att ha bjudit på guld så länge. Jag vill att Wu-Tang Clan ska vara det gänget för mig, jag har vuxit upp med deras musik och borde vara lika okritisk som en gammal jazzgubbe. Men fan, det är så fruktansvärt oinspirerat. Endast 40 procent av klanen är på plats och utan ledaren RZA får clownen Ghostface Killah ta på sig papparollen. Och hans fryntliga busfrö-gimmick känns högst ovärdig gruppens stundtals mörka shaolin-hiphop. Låtarna hackas upp och avslutas halvvägs och när de inte ska rappa ser New York-dinosaouriserna trötta ut. En av dem, som verkar vara en slags stand-in-medlem står mest och filmer med sin Iphone och fyller i ett ord här och där. Wu har en låtkatalog på över 2000 spår, vilket kanske bidrog till att urvalet också blir ganska ambivalent. Eller kanske intetsägande? Hela alltet är så icke-visuellt dessutom och det enda som klamrar mig kvar är nostalgikänslorna som sakta lämnar min kropp med ett skrik.


Håkan Hellström och The Radio Department
Om Wu-Tangs konsert var nostalgisk och trött är Håkans bara det förstnämda. Bandets leenden verkar fastnålade vid deras öron och publiken vrålar så att jag blir hörselskadad.
Jag inser att det finns stora musikaliska kvalitéer i det här. Ibland förstår jag det. Ibland inte. Jag har ändå sett Håkan och hans band säkert tio gånger. Men på WoW förstår jag ej. Det finns så mycket som står mellan mig och en sann musikupplevelse. Att han spelar hela den första skivan från början till slut, att alla har på sig sjömanskostymer, att Markus Larsson på Aftonbladet senare skall skriva en töntig recension där han svär i varannan mening. Det är en konstruerad deja vu, cyniskt uträknad av ett skivbolag eller någon annan där man förvandlar en stor artist till predikant vid ett sektmöte.
Radio Dept är betydligt roligare att se, som med sin gitarrpop (jag orkar verkligen inte söka reda på exakt rätt genre – är det viktigt för er kan ni googla) ger en skön eftermiddag med en introvert, svensk New Orderstämning. Det känns också som en skön paradox att höra den gamla ”You have the worst taste in music” på en festival där besökarna tar stor stolthet i hur unika och sammansatta deras musikpreferenser är. Mer oroande är att så få applåderar mellansnacket: ”Nu vet ni väl att ni inte ska rösta på nazistpartierna i höst?”.

Recensioner publicerade borta hos ETC