Genier utan känslor

Jag älskade verkligen The Social Network. Allt var så lyxigt genomarbetat att jag kände mig tvungen att se om den redan ett par dagar efter första titten. Det borde egentligen vara en skyldighet att kolla skiten igen när någon (i det här fallet David Fincher och Aaron Sorkin) lagt ner så mycket jobb på att få en så pratig historia full av rättegångförhör att bli så mycket konst.

Berättelsen handlar om hur Mark Zuckerberg grundade facebook på en stulen idé. En idé som sedan remixades genom hans komplexfyllda hjärna för att bli ett slags onlinecollege med det ultimata verktyget för social interaktion (Få ligga).
Det handlar också om hur Zuckerberg körde över sin bästa kompis och medgrundare och hur han istället sökte sig till Napsters paranoida grundare Sean Parker, ett annat slags geni. Inte är lika kapabel elelr intresserad av att tjäna pengar som att "piss people off". Zuckerberg blir sjukt imponerad eftersom han försöker tvinga in sig själv i en slags fuck-you-etablissemanget-identitet trots att han går på Harvard, ett av världens mest prestigetunga universitet. Att Zuckerberg är så ovillig att bli en del av en profitmarknad på internet (lite piratigt nästan?) är dock hans enda försonande drag. I övrigt framstår han som en liten psykopat från nördbyn.
Men inte på det där explosiva trenchcoat-mafia-sättet. Mer nedtonat. Som när han träffar tjejen som dumpade honom ute på krogen. Zuckerberg gör ett kasst försök att be om ursäkt men vill egentligen berätta om sin nya hemsida - och får dissen igen. Direkt efteråt är han läskigt målmedveten: "We have to expand".

Det coola med The Social Network är just minimalismen. Det är prat, möten, diskussioner och grymt soundtrack av trent Reznor. Förutom ett stilistiskt roddrace behövs ingenting annat när varje liten andningspaus är regisserad till perfektion.



En annan film jag tyckte mycket om är Sofia Coppolas Somewhere.
Det är samma film som hon alltid gör, fast Somewhere är kanske hennes bästa variant hitills.
Precis som vanligt handlar det om en extremt priviligierad människa med tomt känsloliv. Precis som Bill Murray i Lost in translation eller Kirsten Dunst i Marie Antoinette. Dock är Stephens Dorffs bakfulla filmstjärna Johnny Marco långt mer sympatisk än Murryas liknande karaktär från LIT. Bort med hela gammal man förlöst av yngre kvinna-grejen! Istället är det Dorfs dotter som kommer hänger lite, han mår lite bättre, men egentligen blir ingenting löst. Bort med tokyo som en "symbolisk" plats där "människor inte ser varandra i mängden". Bort med anakronistisk popmusik i feodalfrankrike... hmm iofs gillade jag det men vafan, behövde tre.

Hur som helst har jag stor respekt för filmer som håller tillbaka med euforin. Somewhere kommer lite väl nära ett slags moraliskt vägval i slutet men blir inte för mysigt. Inte heller med dottern. Barn i dramafilmer blir ju oftast extremt exotiserade så till den grad att de blir magiska varelser. Men dottern i Somewhere är sympatiskt mänsklig och vanlig. Lagar lite mat åt farsgubben, spelar lite guitarhero. Är skeptisk till hans flickvänner. Inget överdrivet.
Diggar också att Chris Pontius från Jackass är med och typ... spelar sig själv.