Wednesday, June 11, 2008

Helgens bio: Sex and the city & The Happening


SATC:

396 skitfula haute coutureklänningar och jag vet inte hur många orgasmutsöndrande Louis Vittonväskor senare känner jag mig lite mör. jag har ändå gillat Sex and the City- serien. Men den här filmen var inte kul någonstans. Bara materialistisk, elitistisk och allmänt dum i huvudet.
Bortsett från de stora idelogiska idiotierna är den också fett slarvig i hantverket. Jag menar varför i helvete slänger de in ett tiominuters ickeproblem om att Charlotte är rädd för att jogga med sin gravida mage? En rädsla som löses av ett tvåminuters peptalk med Carrie. "And like that, charlotte got her will to run back" men Halle-fucking-lujah då, vad tillför detta till handlingen? Jag orkar inte skriva något mer. Dels för att fler har recenserat den, men mest för att jag inte får betalt. Och så här meningslösa bagateller kräver jag ersättning för att rapportera om. Men den här får ni gratis: SJP utesluter inte en uppföljare.

The Happening:

Här börjar det likna något, i skräpväg alltså. underhållande skräp är ju trots allt underhållande.
Plötsligt börjar New Yorkers förlora självbevarelsedriften och påkallar istället en drift att ta sina egna liv. Till slut har det gått så långt att folk startar gräsklippare, bara för att få förvandla sig själva till död köttfärs.
Och allt sker på grund av ett "Oförklarligt vetenskaplig fenomen".
Shyamalan försöker alltså övertyga mig om att vinden är otäck. Han försöker skapa ett osynligt hot, lite mer påtagligt än i Signs och definitivt mer än i The Village. Och det fungerar ju... eeh inte alls. Allt är bara så fånigt. typ när NK-läraren Marky Mark får reda på att "Attacken började i central park" så häver han ur sig "In a park, that's wierd". INGEN frågar varför han tycker att det är konstigt. Och sedan, efter nästa attack bara "What, in another park!?" OKEJ, vi fattar att det har med växterna att göra och att det inte är en terroristattack. WE GET IT.

Faktum är att det här känns precis som det där South Parkavsnittet när alla springer från en osynlig Global Warming. Denna naturens hämnd är också regissörens slutpoäng. Han vill varna (skrämma) oss, något som Stefan Jarl gjorde tusen gånger bättre redan 1983. Men pekoralen är ett faktum och The happening framstår mest som misslyckad skrämselpropaganda.

Kolla in redband-trailern här, och jämför sen med klippet ur south park under. Det är snudd på plagiat från Shymalans håll.



8 comments:

Anonymous said...

Bäste herr Viita. Du får gärna förklara vad tjusningen i serien "sex and the city" ligger/låg. Ger det ngt slags anti-elitistkredd att säga sig gilla den, månne? Vad vet jag. Här tycker Ramqvist till:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=772348

Caroline Hainer said...

"Död köttfärs" är ett fint uttryck.

NW said...

Den enda orsaken till varför herr KV sa att ha gillade sex and the city var för att distansiera sig från alla mansgrisar som hatar på filmen.

Anonymous said...

Som t.ex...?

Anonymous said...

Som t.ex...?

Anonymous said...

Glöm frågan, förresten. Jag följde länken i inlägget och förvånades en smula, men bara en liten, hur oförblommerat det fortfarande går att vädra sin misogyni år 2008 i den fantastiskt upplysta och jämställda västvärlden. Dock är jag fortfarande nyfiken på KV's recension av TV-serien. Vägrar tro att han bara ville ha ryggen fri när gick lös på filmen med motorsågen.

Kristoffer Viita said...

Caroline: Ja det är fult och aptitligt på samma gång.

Anonym. Ja, Nils har väl till viss del rätt. Det var väl en slags brasklapp för att distansera mig. Men nog har jag väl gilat serien också. Ungefär på samma sätt som jag gillar Entourage, trots att både serierna är ganska konservativt värderade på sina håll.

Sex and the City är väl lite av ett guilty pleasure. Lite gay stereotyper, en mytbild av New York med ständigt dekadent sex och coola fester, och en frilansskribent som har råd att bo på Manhattan. Verklighetsflykt?

Anonymous said...

Kom igen, Viita. Sexet är ju till att börja med svärmorsgodkänt. I princip. Likaså festerna. Ja, när jag tänker på det är det en serie med helt fantastiskt mycket små hyss och uppror mot den borgerliga identitet de alla har stämplad i pannan. Var i ligger då succéen? Tja, kanske är det som du säger. I "dekadansen", sett ur 60-tals ögon. Jag tröttnade på att skriva det här inlägget, men konstaterar att det i alla fall inte är Marquis de Sade, utan snarare en kalops med lite piri-piri i vi talar om.