Vad var det för nåt? Jag såg inte ens klart den. Alltså den började ju svinbra, en familj som driver omkring i nåt slags post-apokalyptiskt landsbrukssamhälle. Kallt, hårt, eeh kanske lite väl kallt och hårt. När de hittar en tågstation med andra överlevande blir filmen en enda lång ostrukturerad sandlåda av anger managementbehövande människor som utan terapiledare går lös på varandra och skriker och gapar om fan vet jag. - Skäms ni inte! - Du borde skämmas! - Jag måste ha vatten till min flicka! Hur mycket får jag för min guldklocka? - Tack för klockan, hej då. - Nej ni borde alla skämmas!
- bråkar de nu igen? - ja...
Jag stängde av. Så är det när man har blogg. Man behöver inte se klart allt. Jag skulle rekommendera första timmen. Efter det: You're on your own.
Jag fick se den i etapper för att den var så tung. Men faa-ha-han så bra.
Nu menar jag alltså inte om den där Roman Pedophile Polanskifilmen med Adrien Brody där han svälter i Warsawagettot men då allt ändå är ganska lugnt. Nej.
Här handlar det om den sjukt strikta pianolärarinnan Erika, masochist som hon är drömmer hon om att bli slagen och förnedrad. Eftersom hon bor hemma hos sin kontrollerande (och halvklyshigt konservativa) gamla mamma har hon aldrig möjligheten till ett korn av privatliv. Världen är bara piano,piano,piano. Som lärarinna är hon dessutom hänsynslöst kall och förväntar sig alltid mer än perfektion av sina elever. "Glöm Shubert. Du fixar det inte." typ.
Så börjar en av hennes elever, en hockeyhunk med luggen i ögonen hela tiden (ni vet) stöta på henne. De utvecklar en problematisk relation där hon först intar maktpositionen på samma sätt som hon tidigare varit som proffessor. Men när hon måste blotta sig vrids maktperspektivet. Det kränger omkring nästan. Erika skiftar från att kallt avvisa Walter till att sedan patetiskt kasta sig på rygg och ge sig hän för total underkastelse. I ett brev skriver hon i detalj hur hon önskar bli slagen och förudmjukad. Något Walter avfärdar men sedan agerar på. På något sätt älskar de varandra ändå. Fast Erika nog hatar sig själv väldigt mycket.
Först tänkte jag att det var en rätt konventionell film för at vara Haneke. Men när Erika smiter in på en drive-in-bio för att onanera till ljudet av de knullande paren i bilarna släppte jag den misstanken.
Med anledning av att Michael Hanekes remake på sin egna Funny Games går upp på fredag kör jag temavecka i hans namn. If you don't like it, you can giiiith out.
Ett antal människoöden som påverkas av samma händelse (se klippet). Splittrad i sin Berättarstil, lite som 71 fragment, men ändå inte. Haneke är duktig på att göra maktförhållanden tydliga och jävligt obehagliga. Tystnaden skriker - som de ju så klyshigt säger. Men här är det så. Bra film med "Världens bästa öppning".
