För ett tag sen fick jag lite kritik när jag proklamerade Michael Haneke som en terrorskildrare av exklusiv rang. Jag såg 71 fragment och kan väl medge att den inte alls innehöll samma hemska psykologiska våld som dolt hot eller funny games. Istället är det ett antal människoöden som långsamt vävs ihop (blabla, visst börjar man bli trött på den där beskrivningen? Men nu är det faktiskt bra) och i sitt minmalistiska formspråk skjuter ihjäl en massa människor och föder smygande obehag kring dålig empati, civilkurage och levererar i slutet tung välriktad mediekritik. Som typ smyger sg in bakvägen, precis som han alltid gör. Haneke you sneak.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment