En av författarna i den feministiska antologin Könskrig förklarade att det mest provocerande för patriarkatet är en kvinna som visar att hon inte behöver en man.
Uppfuckad av könsmaktsstrukturer sen, typ födseln, tycker jag att det ligger en hel del i detta. Inte minst med tanke på att en hel filmgenre skapats för att förhindra nämnda provokation. Entré: den romantiska komedin. Här härskar den heteronormativa tvåsamheten framför både individualismen och kollektivet. En ensam tjej och ensam kille, olyckliga, mest tjejen förstås, skall i slutet mötas i en kyss till applåder på offentlig plats och (underförstått) leva lyckliga i alla sina dagar.
I 27 Dresses träffar vi Jane (Kathrine Heigl). Hon är den ständiga brudstjärnan, alltid alla andra till lags men i hemlighet bara drömmer om sitt eget fantasibröllop. Allra helst tillsammans sin chef George, spelad av en deffad Ed Burns.
Samtidigt som hon trånar efter chefen uppvaktas Jane av den cyniske journalisten (Gud vilken skräll) Kevin som egentligen är hetare och mycket charmigare. Tyvärr har Jane svårt att se detta, även om vi som publik hajat det efter två sekunder. Istället går hon omkring med ett ansträngt leende och deppar. Så småningom blir allt värre då hennes lillasyster Tess, spelad av svenska Malin Åkerman, börjar träffa George och vill till slut gifta sig med honom. Som om detta inte vore nog anlitas Jane naturligtvis för att ordna hela bröllopet. Ordet ”overkill” kanske säger er någonting? Well, faktum är att filmen ibland blir så maxad att den slår knut och blir en parodi av sig själv, vilket i och för sig är roligt men känns ofrivilligt.
Det hade gått att skriva en essä om hur Jane egentligen är i behov av en legitimerad terapeut och inte ett sagobröllop, men det finns det inte textutrymme för här. Istället kan jag konstatera att ett patriarkatets verktyg som 27 dresses inte känns så provocerande som jag föreställt mig.
No comments:
Post a Comment