He ain't heavy, he's my girlfriends lover

Shit, First Blood är typ min favoritfilm (formulering bör konsumeras med en nypa salt). Jag minns när jag såg den första gången på fritidsgården Basunen i högstadiet. Vi skojade lite om Rambo minns jag. "Höhö, kolla han kan göra sina egna fällor" "Jaaa visst, självklart liksom" men innerst inne älskade jag det, jag älskade ALLT.
Jag tyckte inte att det var det minsta töntigt, och gör det fortfarande inte.

Åh, han är ju så vacker i början där han kommer och frågar efter en vän som visar sig ha dött. Så sårbar. Och när han skriker om sitt krigstrauma i slutet och ser sådär efterbliven ut, ja då gråter jag en liten skvätt.

Nya Rambo är då ingen first blood men ändå tusen avsprängda skallar bättre än II och III. John tar på sig uppdraget att eskortera några löjligt naiva hjälparbetare till Burma och måste såklart ingripa när de töntiga läkarna knappt klarar av att knyta skorna utan att bli mördade. Militärjuntan i Burma är inte direkt orealistiskt poträtterade som ´rena psykopater. På sin fritid mördar de lokalbefolkningen för skojs skull i fucked-up jaktspel.
Tillsammans med ett gäng legosoldater sätter dock Rombo ner foten och dödar 900 asiater med illasittande skjortor. En av de roligaste scenerna är ganska nära slutet: Mitt i stridens hetta får den mjäkigaste läkaren som sade "Taking a human life is never cool" (eller nåt) lära sig att man ibland visst måste använda våld, och slår ihjäl en skurk med en sten i ansiktet.

Jag förstår inte riktigt kritiken mot att filmen är "så läbbigt våldsam". Ehh, det är en krigsfilm. Det är ju för guds skull en Rambofilm? John Rambo ÄR våldet. Skjuter han någon i knät blir det inte ett hål, nej benet splittras i tusen små flisor. Och det är helt okej, det är ju faktiskt bara Rambo. Går inte at ta på allvar, nästan en parodi eller nej en homage, till sig själv. He ain't heavy, he's my brother eller nåt.