Arn och Fabriken

I väntan på nya filmen om Arn - "Guldet vid regnbågens slut" har jag i en månads tid försökt se klart del ett i detta storslagna riddarepos.
Idag lyckades jag för sjätte gången se de 20 resterande minuterna jag hade kvar efter tidigare insomnade sessioner.
Den sög.

Och nu till något annat annat här:

Edie Sedgewick var en brud som droppade collage för att hänga med Andy Warhol på 60-talet. Hon hade blivit antastad som barn av sin farsa Fluffy (WTF?) och var en bräcklig skönhet och blabla... hon hade haft det fett jobbigt i alla fall - vilket ingen av de här arty typerna i New York brydde sig om när de började casta henne i mjukpornografiska häst och cowboyfilmer.
Hur som helst framställs Warhol som ett riktigt ärkesvin när han behandlar sina vänner på "fabriken" mer eller mindre som rekvisita i konsten.
Det är väl helt okej, allt annat hade varit tråkigt att titta på.
Det Factory girl, gör med Bob Dylan är dock helt obegripligt.
De kunde inte på allvar tro att någon skulle köpa Hayden "Manikin Skywalker" Christensen som den krullhårige folksångaren?
Vidare kan de väl inte mena allvar med att Dylan var den rejäle hembydgspöjk han framställs som. Han är den enda som "ser igenom" Warhols tomma popkonst.
"En burk tomatsoppa, vad är det liksom?"
"Jag sjunger om viktiga saker, typ livet. Uuuh ta lite weed istället för den där faggy Speed-skiten".
Lame.
Det roliga är att Guy Pearces Warholporträtt påminde mig jättemycket om Bob Dylans splittrade karaktärer i I'm not there, men det var innan lill-Vader dök upp och moraliserade överabstrakt konst. han kunde lika gärna protesterat mot strypsex, sin egen tradition till trots.