Allt om Way out West då

Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita!
Så hade Way out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag fören i december kan en stadsfestutbränd critiqué knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen.
Här är vad för skit som gick ner:

Det är smått fantastiskt när noise rockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder hade blivit fyrsiffrig i hundår, och tituleringen ”ungdom” känns inte det minsta ironisk.
Förutom att de inte spelar en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre? Ja förutom det knycker Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, bytlånar ut sin gitarr och filmar medan kameramannen går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi - vilket självklart visas på storbildskärmarna. Hur kul som helst.
Desto mer ironi och desto mycket tråkigare är Nick Cave och hans mannars garagerock. Cave ser ut som en hallik från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som ”No pussy blues” säger sitt.

”Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke” - säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós.
Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade säkert med gått att vara blasé över. Men jag blir överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk.
En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin andra sista spelning.
Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren.
Fredagskväll är dock BDs sorgmästerliga ”I’ll be gone” den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta.
”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre” säger sångaren Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.

När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten ”Blindfold me” mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser. I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/rnb är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.

N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser. Silverbullit. När deras ”I love you” smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker Simon Ohlsson. Det blir drygt sex minuter som jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full.
Freddie Wadling (!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra

Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim jobbar vidare efter att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar Aftonbladiska nymoralister (med förkärlek för syftningsfel) tycka är självupptagen vulgäritet.
Jaha, jag ser inte riktigt problemet?
Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback.
Min favoritrecension är den en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för ”wigger heaven”.

Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas.
20 personer i teletubbiedräkter dansar som dårar på scenen till hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i slottsskogen innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande.
Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig, och Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter till stan utan att se mer än en låt av Neil Young.
Luleåbandet Park Hotell gör en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret kukblockeras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.



Reportage publicerat i NSD 12 aug 08.