
Jahapp. Så blev det fiktionell Stefan Jarltrilogi av andra delen i Peter Birros Upp till kamp, de kallar oss göteborgsmods eller vafan nudå? Assholet till langare hette till och med Kenta. Kom igen herr Birro, lite fantasi? Det känns riktigt osoft utan en enda ny idé i knarkmisärstoryn som huvudkaraktären Tommy sugs in i. Jaaaa där sitter den obotlige drömmaren och spelar gitarr i kalsongerna precis innan han tar sig en överdos. Dumjävel.
Så blev det ju en del politik också, eller tja. En massa fula tröjor och piprökande vänsterfundamentalister snarare.
"Är det inte lite småborgeligt med parförhållanden?" - Så okej, viss distans åtminstone. Och ingen tydlig politisk vinkling på serien , även om det säkert är svårt för alla gamla stötar att inte romantisera sönder varje lite tidstypisk detalj, således också FNL-mötena.
Jag intervjuade min mamma efter första avsnittet. Prylen är att hon var mods på den här tiden och bodde i Göteborg. Det är förmodligen därför jag inte pallar att titta på serien. För att det är så mycket nostalgi för henne. Hon berättade att hon "var på cueclub säkert tre-fyra gånger i veckan". samt att hon ibland tiggde ihop pengar till inträdet, en gång när Fleetwood mac spelade. Ganska gulligt egentligen, men gulligt hör som bekant hemma i fotoalbum och dammiga byrålådor. Inte i en svindyr svtproduktion. Om Hendrix har lirat på cueclub minns hon inte riktigt, minns någon annan?
Så här är det: allt min mamma tycker är bra, tycker jag är dåligt. När hon fixade Amy Winehouse platta "Back to black" efter att Mona Sahlin spelat den i sitt sommarprat var detta en dubbel indikation på att mina öron aldrig mer skulle lyssna till "rehab". Att Upp till kamp är precis vad mamma och andra 40 och 50-talister önskat sig länge och nu firar lilla julafton till gör att jag har väldigt svårt för det.
Alltså, det är faktiskt inte ens spännande. Då går det ju inte? Varför fortsätter jag titta? Jag vet inte, men jag kommer förmodligen se allt.
