I helgen spelade Mac Miller på ett smockfullt Nalen. Hans fans såg ut som honom: vita, halvstenade snubbar i snapback-kepsar med loggor från amerikanska hockeylag.
Mac Miller tillhör en ny trend inom hiphop kallad ”Frat Rap”där rappare som Asher Roth, Chris Webby och Mike Posner lyckats bli framgångsrika de senaste åren genom att blanda in studentliv i en traditionellt svart subkultur (för en sammanställning, besök fratrap.tumblr.com).
Ordet ”frat” är en förkortning av ”fraternity”, de exkluderande kill-klubbar på amerikanska college där övre medelklassens ungdomar bygger makthierarkier med de yngsta i botten, kombinerat med en dimmig tillvaro av tv-spel, gräsrökning och tillfälligt sex. Frat Rap är musik av och för den sortens människor.
I april skrev Yayo Dancing en artikel i sin hiphoptidning No Jumper, om sitt ”djupt rotade problem med Frat Rap” och kallade musiken en gullig omskrivning för ”priviledged white person rap”.
När han själv började plugga på högskola såg Yayo hur musiken som tröstat honom under en fattig uppväxt, och som han älskat på en personlig nivå, plötsligt blivit en ironisk accessoar för rika ungar som ”använde hiphop för att boosta sin status”. Det var samma kids som senare växte upp och blev dagens generation fratrappare.
Under sin aggressiva konsert påminner Mac Miller om en förvuxen hockeykortsamlare. Han har inga gängtecken, men uppmanar sina fans att göra tummen upp mellan låtarna som handlar om billig bärs på campus. I mellansnacket går Miller in i en harang över hur folk inte förstår djupet hans musik, men hejdar sig mitt i monologen: ”fuck it, lets do another song about weed, girls and alcohol!”
Publicerad i DN Kultur 20/9
No comments:
Post a Comment