Showing posts with label Slavoj Zizek. Show all posts
Showing posts with label Slavoj Zizek. Show all posts

Sunday, September 25, 2011

En framtid som tillhör Kina (DN Kultur 18/9)


Kinas snabba tillväxt driver världsekonomin mot ett paradigmskifte. Samtidigt har populärkulturen börjat blåsa upp hotbilden från Kina. Men vad är det vi är rädda för egentligen?

För en dryg vecka sen beviljades Kinas 161:e rikaste man ett provisoriskt avtal för att köpa 300 kvadratkilometer av Island, 0,3 procent av hela landets yta.

Affären med Huang Nubo (som tidigare arbetat för Kinas bygg- och propagandaministerium) är bara en liten nyhet i en större storm. Den entydiga prognosen säger att Kina ska ta över tronen efter USA som världens största ekonomi, redan 2016 enligt vissa.

Eftersom skiftet kommer att påverka hela världen är det inte så konstigt att populärkulturen förstått att börja utnyttja den kollektiva rädslan för Kina.

I det postapokalyptiska rollspelet ”Fallout 3” (2008) har USA förvandlats till en radioaktiv öken 200 år efter ett atomkrig mot Kina. Ödelandet är befolkat av slavhandlare, supermutanter och ett fåtal kinesiska spioner. Likt andra överlevare har spionerna muterats till ”ghouls”: människor med svårt strålskadade och ruttnade kroppar med spruckna röster.

Året är 2277 och den enda kultur som överlevt atomkriget är en 50-talsaktig kitsch från USA: s ”glada dagar”, när alla vita McCarthy-män hade gratis parkering och det farligaste som fanns var kommunism.

Enligt historiebeskrivningen i ”Fallout 3” invaderar Kina Alaska över en upptrappning för att säkra de sista oljefaten. Oljekrönet är inget nytt dystopitema, även emo-Australien i genrens tongivande ”Mad Max – The road warrior” (1982) hade skralt med bensinmackar. Men kanske är det mer trovärdigt i dag, när priset på olja stiger i takt med upploppen i Mellanöstern.

Spelet ”Homefront”, som släpptes i mars, målar upp ett tredje världskrig i en nära framtid (2027) där ännu ett ekonomiskt impotent USA attackeras, och där spelaren krigar i ett ockuperat hemland fyllt av flyktingläger och survivalistfarmar.

Spelets skapare THQ tänkte ursprungligen använda Kina som motståndare, men ändrade sig till slut till att ena Nord- och Sydkorea och använda dem som superskurknationer.

”Kina är som Amerikas fabrik”, menade ”Homefront”-utvecklaren Danny Bilson, ”Allt vi köper är ju gjort i Kina, it’s all friendly”.

Att betrakta USA:s outsourcade produktion som något mysigt kan tyckas en smula världsfrånvänt, och i samma intervju erkänner Bilson att THQ var rädda för att ”Homefront” skulle få dem portförbjudna av Kinas kulturministerium.

Frågan är om det är kommunismen eller Kinas auktoritära sätt att utöva marknadskapitalism som gör dem hotfulla? I spelet ”Deus Ex: Human Revolution” (nyligen recenserad i DN) konkurrerar Kinas företag mot USA:s om att dominera marknaden för bio-modifikation, processen att kombinera mänskligt kött med cyborgteknik.

Samtidigt som vi drömmer om en fiktiv värld framför vårt XBox har PLA, Kinesiska armén, precis börjat spela skjutaspelet ”Glorious mission”, där adepter tränas att skjuta mot amerikanska soldater. Utan att drabbas av moralpanik är det svårt att inte notera den olustiga ironin.

”Världskrig Z”, som ska filmatiseras nästa år med Brad Pitt i huvudrollen tar avstamp när en zombiekatastrof bryter ut som global pandemi i Kina. Precis som sars och fågelinfluensan gjorde.

En läkare kallas ut till en liten by och blir irriterad över att byborna är vidskepliga och beter sig som efterblivna tjänare, fastän Kina ”tagit tillbaka sin rättmätiga plats som världens rikaste och mest dynamiska superkraft, härskare över allt från yttre rymden till cyberrymden”.

De gamla i byn som minns kulturrevolutionen känner på sig att en ”ny storm är på väg”. När läkaren försöker ta ett blodprov på en tolvårig pojke, som bundits fast som ett djur av de andra byborna, kommer bara brun trögflytande sörja ur venerna.

Det läskiga med ”Världskrig Z” är delvis att bokens karaktärer berättar om zombiekatastrofen i intervjuer (skräcken blir värre av att höra någon återberätta den). Men också att den är så geopolitiskt medveten. ”Världskrig Z” fungerar som en fejkad antropologisk studie av hur inkompetenta regeringar hanterar kriser. Brooks har researchat hårt och säger att ”allt i boken är sant, utom zombierna”.

Det är också värt att notera hur hjärnätande zombier alltid varit en antikapitalistisk metafor för hjärndöd konsumtion, och att de nu invaderar från Kina i global skala.

En annan aktuell bok-som-snart-blir-film är Suzanne Collins postapokalyptiska ungdomstrilogi ”Hungerspelen”. En deprimerad framtidsvision där USA förvandlats till Panem, en totalitär och centralstyrd stat där huvudstadens befolkning lever i sådan lyx att de använder kräkmedel för att kunna fortsätta äta, medan distrikten på landsbygden producerar alla råvaror och svälter som slavar.

I somras noterade bloggande Harvardstudenten Morgan L Mallory, som bor i Shanghai, en stor likhet med Kinas och Panems försörjningsresurser. Mallory som menade att han själv levde i lyx medan ”Mongoliet tillverkar kol, Guangdong textiler, Yunan gör kaffe”, konstaterade krasst det många andra redan gjort: att Kinas miljonärer blivit fler utan att andra i landet fått löneförhöjning.

Titeln ”Hungerspelen” kommer från Panems version av ”Idol”, en tv-program där distriktens ungdomar släpps ut i en inhägnad för att mörda varandra på bästa sändningstid. Kina skickar förstås inte ut barn i blodtörstiga lekar, men deras medier är tillräckligt Orwellska och vill nu lagstifta för att tillåta ”försvinnanden” av regimkritiker.

”Hungerspelens” huvudperson Katniss Aberdeen skickas till huvudstaden men upplever den som identitetslös och att människorna pratar med tillgjorda röster. Konstnären Ai Wei Wei beskrev nyligen Peking på liknande sätt, som en plats där ”Du inte ser dig själv som en del av staden – det finns inga platser du kan relatera till, som du älskar att besöka. Inget hörn eller område som går att se i ett speciellt ljus”.

Skräckskildringarna av Kina spelar inte på gammaldags kommunistskräck. Knappast heller en rädsla för en annan, mer ”orientalisk” kapitalism, väsenskild från vår egen. De nya Kinainfluerade popkulturskildringarna liknar mer dem ur den självkritiska cyberpunkgenren som föddes på 80- och 90-talet, där författare och filmare förutspådde en kapitalkontrollerad värld med privatarméer och globala megaföretag mäktigare än regeringar. Tio år senare blev de dystopiska idéerna verklighet.

I antologin ”Vad innebär det att vara demokrat?” (Tankekraft Förlag) undrade Slavoj Zizek om ”de som oroar sig för bristen på demokrati i Kina egentligen oroar sig för Kinas snabba utveckling som hotar att göra landet till en global supermakt som hotar det västerländska herraväldet?”.

De pressfriheter och mänskliga rättigheter vi tar för givna i liberala demokratier har långsamt kämpats fram av andra krafter än marknader. Tanken på att Kinas auktoritära kapitalism inte kommer att slå över i demokrati är obehaglig eftersom: varför skulle den?
Landets ursinniga tillväxt går så fort nu att populärkulturen har svårt att hänga med i utvecklingen. ”En skyskrapa på varje gata”-tänket har upprättat hela spökstäder där knappt en människa bor. Enorma köpcentrum gapar tomma som i vilken zombiefilm som helst.

Kanske kan det vara en liten tröst, att den chockterapin kan hinna kortsluta innan den övertänder.

Publicerad i DN Kultur 18/9

Sunday, July 10, 2011

Sommardrömmar (Aftonbladet 26/6)


Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av sitt överjag, eller det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt.
Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.
En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.
Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.
Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.
”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.
Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas.
Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.
X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.
Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.
Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta, som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.
Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.
Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg, utan moraliska fallgropar, till ett förmöget liv i finansvärlden.
Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

KV.


Publicerad i Aftonbladet 26/6