***
The Tree of life.
betyg: 6/6
Det är amerikanskt femtiotal. Brad Pitt spelar ett auktoritärt arsle till pappa som inte vill se några jävla armbågar på bordet. Militär bakgrund, klappar sina barn lite för hårt. Familjen går i kyrkan.
Pappa drömmer den amerikanska drömmen om individualistiskt självförverkligande medan mamman (Jessica Chastain som kuvad hemmafru med ett gott hjärta), vill lära sina pojkar omtanke och kärlek. Bibelreferensen till Job, om hur Gud testade honom, skalas på lager när pojkarna gradvis förlorar sin naivitet.
Filmen inleds med att en av bröderna till huvudpersonen Jack dör. Sedan spelas jordens födelse upp i en vacker och trippig resa till exploderande vulkaner, blåsiga öknar och knullande organismer i haven. Totalt oironisk maximalism. Inte för att sätta sorgen i perspektiv, utan för att visa hur viktigt den hör ihop med det stora alltets existens.
Sean Penn spelar vuxne Jack, sörjande i en nutida känslokall företagskultur. Hans roll är obetydlig, men poängterar att förlust aldrig ”läker med tiden”, som en korkad vän till familjen påstår. Terrence Malick vill inte att såret ska läka, han vill visa vad det betyder.
Fokus ligger på yngre Jacks uppväxt. Och du känner verkligen hur grymt det är att vara liten. Som att bli testad om du vågar sätta fingertoppen vid mynningen av ett luftgevär när din bror håller fingret på avtryckaren.
Det är inget exotiserande av barn som ”magiska varelser”: fotot flackar under-ifrån när det fokuserar på en vuxen, men håller sig i samma nivå som pojkarnas ögon. En markering av respekt.
I den trippiga Planet Earth-sekvensen, precis innan meteoren slår ned och dödar dinosaurierna, visar ett rovdjur barmhärtighet. Det sätter foten på ett skadat djur men ångrar sig och besparar sitt byte. Däri ligger filmens kärna: Osjälviskhet, sann altruism.
KV.
Från Nöjesguiden.
X-Men: First Class
Betyg: 4/6
Äntligen. Det har varit så tråkigt i superhjältegenren så länge. Jag menar, vad fan är Green Hornet för trams? X-Men var med om att starta den lavin av serietidningsfilmatiseringar som både plågat och underhållit oss de senaste, vad, tio åren? Och jag hoppas nästan att det här är den sista så att vi kan avsluta allt med värdighet.
Denna prequel utspelar sig i atomålderns sextiotal på en vintageaktig James Bond-kuliss, komplett med January Jones i en läder-one-piece. Den berättar historien om hur det som senare blev X-Men bildades. Som alltid bjuds det på lite nya mutanter med nya krafter och en (actionvänlig) katastrof som ska avvärjas. En gammal bekant: kalla kriget.
Den klassiska queerteorin avhandlas med dilemmat om ett serum som kan få mutanttonåringarna att se normala ut. Varför trivs de inte bara som de är? Ta det lugnt, det blir inte too much. Allt är faktiskt precis så underhållande som den här sortens film klarar av att vara.
Bäst är vänskapen och clashen mellan Eric Lancherr, som så småningom förvandlas till Magneto (Michael Fassbender – alltid proffsig), och Xavier (James McAvoy). Deras relation bygger på en gemensam filosofi om att förbättra mutanternas rättigheter, men deras vänskap splittras när de ställs inför riktiga moraliska val och inte teoretiska diskussioner.
Oh, just det. Det finns en nazistmutant också!
KV.
Från Nöjesguiden.
Nawals Hemlighet
Betyg: 3/6
Tvillingarna Jeanne och Simon får mamman Nawals testamente slängt i sina ansikten. Dokumentet bifogar två förseglade kuvert som morsan vill att hennes vuxna barn nu ska leverera till en bror de inte visste fanns och en pappa de trodde dött.
Nawals dödsönskan tvingar iväg dem på en tripp till hemlandet för att göra detektivarbete. Samtidigt hoppar filmen tillbaka i tiden för att berätta mammans historia från krigets Palestina.
Trots att hon brutit mot familjens hederskultur skonas hon från att bli dödad. Men så småningom blir hon själv mördare för de kristna extremisterna. Hon har inget val. All skit Nawal går igenom är, förstås, effekter av en meningslös större konflikt. Det är snårigt skrivet men man sugs in djupt. Jag skakar av obehag, lipar och blir arg över morbida orättvisor. 90 procent av filmen är ett riktigt mästerverk. Sedan kommer slutet: en bisarr och långsökt twist med noll respekt för karaktärsutveckling gör att berättelsen faller sönder som en blöt limpa. Det är den ledsnaste sortens konst: den som vill, men inte klarar av att förändra någonting.
KV.
Från Nöjesguiden.
Barneys många liv – en inte helt sann historia
Betyg: 4/5
”Jag är en attraktiv och skärpt tjej, men det är no way in hell att jag skulle gifta mig med ett fetto som honom. Jag bryr mig inte om han har pengar, ’urk’-faktorn är bara för hög för mig att hantera”.
Kommentatorn ”Fourballons” har en bra poäng i filmens diskussionstråd på imdb.com. Tv-producenten Barney Panofsky är inte bara en okänslig gris, han är också väldigt ful. Den här biografin handlar om hans liv av välförtjänt självförakt, känslan Paul Giamatti förkroppsligar bättre än någon annan. Och det är rätt underhållande hur Panofsky förolämpar, knullar och nojjar sig igenom livet med tre fruar, ett misstänkt mord på sin bäste vän och till sist: Alzheimers.
Men det är irriterande att alla kvinnor är urkarvade stereotyper. Barneys fruar består av en galen och lösaktig hysterika, en judisk babblig matriark och en lugn och tolerant asiatisk radiopraterska. Alla dessutom fem ligor ovanför Barney. ”Why would these hot women marry this Schlub?” undrar imdbs troll. ”Därför att varje kort, ful, cigarrrökande producent i Hollywod drömmer om samma sak” svarar en vaken person.
KV.
Från Nöjesguiden.
Insidious
Betyg: 5/6
Insidious är sannolikt den oblodigaste skräckfilm jag blivit vettskrämd för. Jag vet inte om det beror på James Wans förflutna i exploitationsskräcken (SAW) eller hans ovana i andevärlden som gör att han lyckats slänga ihop en kontrollerad spökfilm av eget snitt. Vad han än käkar till frukost lyckas han fett mycket bättre än överskattade Paranormal Activity.
Insidious handlar om en kärnfamilj som flyttar in i ett nytt hus. Efter att sonen lekt och slagit skallen uppe på den mörka vinden hamnar han i koma. Det visar sig dock att pojken är expert på astralprojektion, att resa till andra dimensioner i sömnen, och att han nu har åkt så långt att han inte hittar tillbaka från demonriket ”The Further”. Kort sagt har det börjat spöka i hans kropp, och demonerna försöker ta hans själ. Insidious fortsätter som en modern blandning av Poltergeist och Exorsisten, som övervinner små slarvfel med äckligt precisa hoppa-till-sekvenser. Perfekt för att skaffa sig sömnproblem.
KV.
Från Nöjesguiden.
Water for elephants
Betyg: 0/6
Jag trodde att alla kåta modekrönikor om farfarströjan var kortlivad hype och den här feta Hollywoodproduktionen bekräftar min tes genom att visa hur Robert Pattinson ser ut med plagget över sina perfekta axlar. I klarspråk: filmen handlar om att han har på sig en farfarströja.
Pattinson ”spelar” en fattig polack, son till två föräldrar som dör innan han hunnit förverkliga sin dröm att bli veterinär. Kulissen är sminkad som USA under både depression och förbudstid, där Pattinson vandrar fram och tillbaka på en runway som liknar en cirkus.
Ett osexigt triangeldrama utvecklar sig mellan den godhjärtade Pattinson, elefantsköterskan (Reese Witherspoon) och den sadistiske cirkusdirektören (Cristoph Waltz, som gör hopplösa försök att bänkpressa en produktion som väger tungt av skam). Denna modevisning verkar ha använt iMovie för klippning och lämnar logiska gloryholes konsekvent genom hela manuset. Inslängt i mixen finns en falsk omtanke för djurplågeri. Men titeln Water For Elephants är bara en eufemism för ”Dumbo 2 – Even Dumber”.
KV.
Från Nöjesguiden.
Illusionisten
Betyg: 4/6
En fransk trollkarl kuskar omkring i Europa på otacksamma, lågt betalda och prestigefattiga jobb. Han är stiff i ryggen, trött på livet och röker många cigg.
Men när han träffar en ung kvinna i en regnig håla i Skottland vänder humöret. Det blir början på en märklig relation som ligger och darrar på gränsen mellan freudianskt sex och vänskap.
Dialogen finns inte, förutom i enstaka utrop och The Sims-läten. Det tvingar fram ett berättande som måste läsas uteslutande i subtext, i lager, kroppsspråk och blickar. Tecknad film för vuxna brukar ju vara antingen Myazaki-mys där illustrationerna är del av det estetiska, eller viktiga dokumentärer där animationen berättar sådant som inte kan filmas (eller både och, som i Waltz With Bashir).
Illusionisten har gått en egen skola, precis som regissören Sylvian Chomets förra Trion från Belleville. Den berättar en opolitisk saga, men omfamnar ändå djup sorg och ensamhet. Och det funkar helt okej, även om det ibland är som att läsa en barnbok på 300 sidor.
KV.
Från Nöjesguiden.
Unknown
Betyg: 3/6
Aliens invaderar jorden och det enda som kan stoppa dem är amerikansk nationalism och Will Smiths charmiga oneliners. Oj, förlåt. Jag beskrev nog handlingen från Independence Day. Precis som Homer Simpson hittar jag på en ny handling om jag blir för uttråkad.
Unknown börjar förvisso bra: starke Liam Neeson reser till Berlin, hamnar i bilkrasch och sedan i koma. När han vaknar måste han leta efter sin stulna identitet tillsammans med en gammal stasiagent. Tyvärr blir det inte bättre än en klassisk thriller i genren Jagad med barntillåtna knogmackor. Den djupaste existentialismen i hela ”Vem är jag?”-scenariot droppas när Neeson grubblar tillsammans med sin läkare: ”Vet du hur det känns att bli galen? Som ett krig mellan den folk säger att du är och den du vet att du är – vilken sida tror du vinner?”.
Du har sett den här filmen hundra gånger tidigare, och om du gillar den är det okej. Det är inget fel med en trygg famn. Men du frågade vad jag tyckte.
KV.
Från Nöjesguiden.
Red Riding Hood
betyg: 0/6
En varulv hemsöker en medeltida by samtidigt som Rödluvan Valerie (allegorin är oigenkännlig, förutom just nämnda luvplagg) slits mellan två snygga killar som vill ha henne. Ett litet tema vi känner igen från Twilight, regissören Cathrine Hardwickles förra film.
Kärlekshistorien bantas dock ned och tar bisarra vändningar tills det som återstår är en lika kompetent produktion som lågbudgetporrfilmen Whore of the Rings, vilken jag hade missnöjet att se i mina tonår.
Byns kulisser ger känslan av träslöjd och filmad teater, folk spankulerar omkring med skjorta mitt i iskall vinter och den stora datoranimerade varulven ser ut att komma från samma år som när Nintendo 64 var julklappsobligatorisk.
Gary Oldman dyker upp som en Van Helsing-lik präst för att rädda stackarna från ondska. Av någon kolonial anledning som aldrig förklaras har han också bara icke-vita tjänare.
”Varulven kan vara vem som helst!” skanderar han. Detta mysterium fördjupas när Valerie tittar in i ulvens ögon, för att sedan, i voice-over, upplysa oss om att ”den som är varulven har mörkbruna ögon...” – varefter ALLA close-ups fokuserar på bybornas ögon, och ja: ALLA har mörkbruna ögon.
KV.
Från Nöjesguiden.
Scream 4
Betyg: 3/6
Det är lätt att ställ in sig på gnäll. Först och främst över det uppenbara i det urvattnade värdet av att göra en remake som redan är en metakommentar (med två uppföljare) till filmgenren som handlar om unga high school-tjejer som blir hackade till döds. I den fjärde i serien, vars handling är samma som del ett, två och tre (googla om ni inte minns), påstår Wes Craven dock att ”the rules have changed”.
När Craven fortfarande var kung över slasherfilm kom den unga, kyska flickan undan att bli mördarmat. Nu, menar ett av high school-kidsen som läser filmvetenskap, finns det bara ett sätt att överleva en modern skräckfilm: att vara gay.
Betyder föreläsningen att Craven gör metasoppa av berättargreppen ur SAW, Hostel och The Human Centipede? Nej. Han gör bara samma gamla slahser igen. Det blir som att gå på quiz där man hört frågorna för tio år sedan och inte bryr sig om svaren. Slappt pedagogiskt, men ändå för akademiskt för att fungera.
Kalla mig konservativ, men om jag kollar på skräckfilm vill jag bli rädd. Efter nollnolltalets tortyrporr känns Scream 4 så mesig att den funkar som barnvagnsbio.
KV.
Från Nöjesguiden.
No comments:
Post a Comment