I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.
No comments:
Post a Comment