The Walker
Regi: Paul Schrader
Bryan Ferrys skönsläpiga porrglid "Which way to turn" till slutscenen och eftertexterna är förmodligen tillräckligt med skäl att kolla in the Walker. Dock så gör också Woody Harrelson ett fint porträtt av eskorten Carter Page III, en homosexuell man som tar med rika kvinnor på fina bjudningar. Han dras in i en mordhistoria som spretar lite och inte känns lika intressant som själva formen. Snarare är Carter Pages upproriska förhållande till sin döde far snäppet mer spännande än mordhistorien, som jag faktiskt skiter i efter ett tag. The Walker är lite som en musikvideo utan musik (förutom nämnda slutstycke). Det är snygga kläder som rör sig i estetiskt tillfredställande miljöer, och även om huvudpersonen är intressant så känns intrigen ganska sekundär.
Och det känns bra, kan tilläggas.
Final judgement: Stillsam Golfapplåd.
Interview
Regi: Steve Buscemi
Steve Buscemi spelar Pierre, en ful fisk till reporter som måste göra ett knäck på superstjärnan och puddingen Katya, spelad av Sienna Miller. Bittre Buscemi är halvalkad och sur över att han måste intervjua en person som mest är känd för sitt vilda festande när han brukar göra viktiga nyheter om politik. Katya är som en bortskämd barnunge och växlar mellan sarkasmer, förförelse och rena elakheter. För en journalist är det en intervju något av ett drömscenario att filmatisera. Det är också sjukt svårt, då det innebär ett manus som helt och håller baserar sig på dialog, endast två karaktärer emellan. Jodå, under filmens gång hinner både torrsex, blodiga krigskorrehistorier, ljudupptagning, filminspelning och en disturbing fader/dotter relation avhandlas. Det fungerar ganska schysst även om jag inte riktigt får svar på varför divan Katya väljer att öppna sig så gränslöst för grinollen Pierre? Och filmens problem med att använda två osympatiska rollpersoner är att de ibland saknar förlåtande drag. Och i så fall, varför ska jag bry mig om dem?
Final judgement: Before Sunrise möter sex lögner & videoband på obekväm spritdejt.
PS. En liten kommentar till Fredrik Strages veckogamla krönika om Alienfilmerna. Det är en bra text som fastställer att "Ett av skälen till "Alien"-filmernas popularitet är att de utnyttjar den tabubelagda skräcken för fortplantning och födelse." Det stämmer förvisso, men den största anledningen till att de första fyra Alienfilmerna blev rätt lyckade, och den senaste Alien vs Predator (förutom att vara baserad på ett datorspel) sucked monkeyballs är ju att Ripley är borta. Jag har inte ens sett den senaste, men jag antar att alla i hela världen har rätt, vilket Strage också hintar i krönikan. Det är också därför jag förutspår den nya Alien vs Predator: Requiem att vara en suckfest utan dess like.
Precis som i nedan nämnda Silence of the lambs gjordes med Alien misstaget att i den femte uppföljaren fokusera exklusivt på själva monstret. Naturligtvis är Hannibal Lecter och Xenomorfen två helt olika monster men lustigt nog är Ellen Ripley och agent Clarice Starling ganska lika. Ingen av dem är väl klassiskt filmsnygg, men deras gemensamma personlighetsdrag är till att börja med individualitet, hjältemod och intelligens. Drag som tidigare delats ut väldigt sparsamt till kvinnor i stora Hollywoodfilmer. Även deras gemensamma ointresse för typiska mansmän är utmärkande. Clarice blir ju istället lite otippat flirtig med en nördig insektsforskare Och Ripley har väl ingen ordentlig romans förens i tredje filmen? Då med en fängelseläkare, (har jag för mig? Någon som minns bättre?) trots alla ölrapande Homers i ettan och alla maxade elitsoldater hon hade chansen med i tvåan. Deras största gemensamma nämnare är dock den något problematiska samhörigheten och det känslomässiga bandet med monstret själv.
Dr Lecter hjälper Clarice fånga mördaren Buffalo Bill i utbyte mot plågsamma berättelser om hennes förflutna. I Alien blir Ripley gravid med en Xenomorf och får i fyran "moderskänslor för en dreglande hybrid" - som Strage skriver.
Jag säger inte att det är omöjligt, men det blir svårt att skriva en ny karaktär som är lika intressant som Ellen Ripley, och frågan är om regissören och manusförfattaren hajat att det är något sånt berättelsen behöver? Eller så kanske de bara fokuserar på effektfrustande monsterslakt?
Well...
