"Hopplös och hatad av alla"("How to loose friends and alienate people") har premiär på bio idag och bygger på engelske skvallerjournalisten Toby Youngs roman om hans anställning vid Vanity Fair. Hans alterego Sidney (Simon Pegg) klättrar sig upp i kändisvärldens hierarki på bekostnad av sin egen integritet. Vägen till toppen är plågsam och Sidney framstår med sitt brittiska mode och sitt patos att "inte dalta med kändisar" som en malplacerad och bonnig klant utan koll på världen han försöker tränga in i. På Vanity Fair, eller "Sharps Magazine" som den kallas i filmen, är det jäv och ryggdunk som gäller.
"Du är bara arg på dem för att de inte släppte in dig på festen, men nu är du på festen" säger den silverhårige chefredaktören. Jeff bridges gör en karaktärsstöld av Meryl Streep i Djävulen bär Prada.
För varje okritiskt insmickrande reportage Sidney skriver, sväller också bokstäverna i hans byline fetare. Moralen är tydlig. "Festen", livet som hangaround till cyniska stjärnor, är tomt och förnedrande.
HBOs senaste komediserie, ”Eastbound and down” (producerad av Will Ferrell) börjar i andra änden. Danny McBride spelar misantropiska f.d. baseballproffset Kenny Powers. Ligans bästa kastarm, pengar, "alla ville ha en bit av min skit", berättar han. Men redan i första avsnittet blir Kenny av med hela kapitalet och all sin talang i ett medley av steroidstinn hybris. Han tvingas flytta tillbaka till hemstaden och ta ett jobb som gympalärare på sin gamla mellanstadieskola. Kenny drömmer om att få tillbaka karriären och tar sig igenom vardagarna med hjälp av droger. För inre balans lyssnar han på sin egen självhjälpsbok ”you're fucking out, I'm fucking in”.
Ett utdrag: ”Jag är mannen som kan kasta bollen snabbare än fuck, det är därför jag är bättre än alla i hela världen, kyss mig i röven och sug min kuk, allihop”.
I en scen ur ”Hopplös och hatad av alla” måste journalisten Sidney göra ett val: Antingen servera kokain till filmstjärnan Sophie Mae (En porrig Megan Fox) för att få henne att ligga med honom, eller hjälpa sin överförfriskade arbetskollega Alison (En torr Kirsten Dunst) hem så att hon inte kör av vägen. Självklart väljer Sidney alternativ nummer ett, han är snäll och ocynisk innerst inne. Kenny Powers drar typ 20 linor kokain och tar ecstacy på en skoldiscot för att han saknar festen och stjärnglansen så mycket.
Sidney Young sätter tejpbitar i ansiktet när han vill vara subversiv på arbetsplatsen. Kenny Powers organiserar "thunderdome" på idrottslektionen (slagsmål där två elever äntrar ringen, en går ut), för att det roar honom.
Både” Eastbound and Down” och ”Hopplös och hatad av alla” är romantiska komedier om personliga misslyckanden, och budskapet dem emellan är identiskt: Det blåser kyligt uppe på toppen och lyxig framgång är en tom konstruktion. Men självdistans är komiskt kryptonit och en underdog som lär sig en läxa av framgångens baksida är tråkigt. Det är mycket roligare att se ett hopplöst svin, särskilt ett som fått allt gratis, kastas ut från festen och förlora. "People don't want to see a washed up party animal" säger en gammal baseballkollega till Kenny, men det är ju precis det vi vill.
PS. Här ligger min sågning av "Hopplös..." för den som ids.
2 comments:
jag blev mest irriterad på kirsten dunst tråååkiga och moraliserande fröken duktig-karaktär som kunde tävlat med sex and the city-männens träighet. hur många gånger har man inte sett sådana kvinnoroller gestaltas, den förmanande, humorlösa, rättrogne flickvänsmaterialtypen. största behållningen av filmen är när han råkar döda den där minihunden.
haha den där ställningen i duschen alltså./kll
Post a Comment