Friday, April 17, 2009

Historens töntigaste "pirater" får mer nostalgiporr



Dagen för Pirate bays fällande dom till ära:

Recension: The Boat That Rocked

Ibland kommer en film som definierar en svunnen tidsanda, som förklarar det förflutna bättre än någon historiker kunnat göra, en film vars berättande sätter fingret exakt på det som gjorde populärkulturens puls av sitt årtionde så viktigt.

"The Boat that rocked" är inte den filmen.

Det är en film om ett gäng skäggiga hippies som, på det så "revolutionära" 60-talet, trotsar det entoniga radioutbudet genom att sända piratradio från internationella vatten.
Regeringen (Profilerad av en Hitlermustachad Kenneth Branagh, mer känd som engelske Kurt Wallander) försöker sätta de här "sköna typerna" ur business och rädda England från all omoral. Den konflikten är fullkomligt ointressant.
Det finns även ett sidospår i handlingen, där den unge killen som hoppar på båten i början återförenas med sin frånvarande pappa genom detta.

Som i The Life Aquatic?

Javisst, om Wes Andersson varit född på 40 talet, fortfarande tagit LSD och pratat om Grateful deads bästa platta.
"The Boat that Rocked" klamrar sig fast, med klolikt rigor mortis-kallt grepp, vid det konstruerade likhetstecken "rocken" en gång hade för att definiera "revolutionen". Nostalgi för den mest bortskämda skaran 40-talister. En film som uppmuntrar vanföreställningen om 60-talet som den "fria kärlekens" era. Att det var en tid då snygga tjejer antingen skrek hysteriskt eller fnittrade lika hysteriskt (eller så är de lesbiska, lesbiska tjejer är ju "roliga") och helst vill de ligga med groteskt fula män.
En tid då "Rocken" var det glidmedel som förde alla samman i en vattenburen orgie av gladporrig sexism.
Jag försöker. Men jag ser bara ett medley av osympatiska människor i fula frisyrer svischa förbi till tonerna av musik som kanoniserats av andra, men som inte betyder ett dugg för mig.

Riktiga pirater laddar ner illegala mängder upphovsrättsskyddat Mp3-material eller kapar fartyg vid Somalias kust, de sitter inte och röker cigg i sin egen avföring och snackar om gammal musik.

Publicerad i NSD 17/4




Tillägg:

FLM påpekade på Twitter ironin i att samma dag som Pirate bay fälls och får 30 fantasililjoner i böter, går en film om mysigt rebellisk piratradio upp på bio.
Eller är det ironiskt? Kanske är det fullt logiskt att hippie-generationen med sitt gamla 68-patos får ytterligare en film som överromantiserar deras marginella åstadkommanden. Att den generation är densamma som nu inte förstår att kultur sprids på andra sätt än via radio.
Sluttexterna i "The Boat that rocked", ett bildspel av skivomslag från 90 och 00-talets artister, är en loska i ansiktet på alla under 60 bast. En text förklarar att "Idag finns hundratals radiostationer som spelar rock och pop". Slutscenen menar att vi nu borde känna en slags tacksamhet för att de, med sin piratradio, rockmusik och sina skägg, liksom "revolutionerade" toleransen för popmusik.
Ja men tack hörni, för att ni 40 år senare tycker att all ny musik, film och nya medier ska förbjudas. Vem fan, som har ett genuint musik eller filmintresse, tittar på teve, alltså en fysisk teve, eller lyssnar på radio? Det skulle vara för P1 då.

7 comments: