Made in America

I filmen "Crips & Bloods: Made in America" som just nu rullar på utvalda biografer i USA ställer filmaren Stacy Peralta en fråga:
"Om vita amerikanska tonåringar bildade kvartersgäng, beväpnade sig själva med automatvapen och dödade varandra konturnieligt, hur skulle resten av samhället besvarat det?" (NY magazine 06/04/08).
I South Central, Los Angeles, pågår ett gerillakrig som har krävt 15 000 offer. Fler än både Nordirland, Mugadishu och Kosovo. I ett annat land hade diplomater, medlare eller FN ingripit. Men konflikten i USA:s rikaste stad, mellan gängen Crips och Bloods, har behandlats som civil olydnad i 30 år.

Gängkrigen började i 60-talets post-industriella Kalifornien precis efter att alla fabriksjobb flyttat utomlands och lämnat många arbetslösa.
Polischef William Parker såg med militärisk hand till att svarta amerikaner höll sig utanför "vita" (det vill säga rika) områden. Resultatet blev inte bara ett segregerat samhälle utan också en hård cementering av de rasistiska barriärerna.
En av de pensionerade gängmedlemmarna Kumasi berättar i filmen: "Polisen brukade alltid fråga mig: -Var ska du? -Var har du varit? - Vad gör du här? Man kan inte stoppa vem som helst i samhället och fråga dem: - Varför existerar du? Men de frågade mig det varje dag, vad tror du att det hände med mig psykologisk? Jag blev matad en sked full med hat varje dag. (...) frågan var när jag skulle explodera."
Upploppet i området Watts 1965 var den explosion som Kumasi förutspått. Staden brann och nationalgardet fick kallas in.
Svarta pantrarna föddes i våldets efterdyningar och hjälpte till att ena Los Angeles afroamerikaner. Men black power-rörelserna motarbetades uppifrån, FBI kallade dem till och med för "nationens största hot". Kort därefter mördades Martin Luther King och Malcolm X.

Kumasi berättar: "De mördade alla som gjorde något bra och tvingade alla andra till exil eller låste in dem i fängelse. När allt det var färdigt reste sig ett nytt element som kallades The Crips. Förstår du? Skiten startade igen".
1992 bröt ett nytt upplopp ut i Los Angeles. En reaktion på misshandeln av Rodney King. Det blev det största i USAs historia och där Crips och Bloods slogs sida vid sida. En kort vapenvila som bröts strax efter att politikers löften om att förbättra situationen i de fattiga områdena inte infriat sig.
I dag slåss gängen fortfarande mot varandra. Ironiskt nog över rätten till ett visst geografiskt område.
Vad som på 60-talet dikterades uppifrån förvandlades till det som i dag är en självförsörjande maskin av förtryck. - Var kommer du ifrån? - Var är du på väg? - Vad gör du här? Gangbangerkillarna ifrågasätter varandras frihet och existens.

"Crips & Bloods: Made in America" har i amerikansk press kallats den första dokumentärfilmen om gängkriget. En sanning med modifikation. Dels har serier som "Gangland" snuddat vid konflikten. Men lågbudgetproduktioner med titlar som "Concrete hell", "Gangbangin fo life" och "Crippin'" har i flera år erbjudit våldsromantiska och exploaterande skildringar av Los Angeles innerstadsghetton till låg kostnad. För att inte tala om alla klipp som ligger gratis på Youtube där fetishismen odlas i krossklippning mellan maskerade män, laddade vapen, och crack-kokain.
Gängkriget har kommodifierats för att passa den populärkultur som främst konsumeras av samma vita medelklass som lärt sig se gängen som oförbätterliga syndabockar. Men exotismen kan, likt gangsta rap, vara ett alternativt sätt för filmarna att tjäna pengar i ghettot utan att råna eller mörda.

Publicerad i NSD 31/03