Argentinaren

Det måste ha varit tråkigt för Che Guevara. Han skämtade, vad de verkar, inte en enda gång under sin revolutionära karriär som gerillakrigare mot Batista. Den som han genomförde tillsammans med Fidel Castro på Kuba 1956.
I "Che" gör Benicio Del Toro ett porträtt av en karl som lever sitt patos på ett helt kompromisslöst sätt ute i djungeln. Hans astmahostande och promenerande ute i vildmarken korsklipps med svartvita bilder, som ologiskt nog utspelar sig i framtiden (1964). Che besöker New York och FN för att stå i talarstolen och basha imperialismen och Latinamerikas utsatthet i världen. Han går på fest där amerikaner ber om hans autograf.
Sedan skickas vi tillbaka i tiden till färgen, djungeln och inbördeskriget.

I händerna på Steven Soderbergh blir Che, trots sitt skägg, knappast Jesusförklarad. I en scen visar han sitt missnöje över dem som lämnar hans armé. I provokatörens ögon är de ynkryggar, han kallar till och med en desertör för bög (trots att han avbryter kampen på grund av sin sjuka mamma).
Nästa tvåtimmarsdel - "Gerillaledaren" - kommer i april, och filmens struktur är i sin halverade mastodontvariant nästan sövande. Det är ingen som skriker politiska slagord eller viftar med flaggor (annat än i periferin), snarare drivs allting genom en filmrulle på halvfart.

Filmens utdragna shootout i slutet är lika stillsam som en nattlig simtur i lappland. Det är ganska skönt att alla stora penslar ligger på hyllan med tanke på alla potentiella fallgropar som finns med att filmatisera marxismfansens störste fadersgestalt. Soderbergh är ibland lite väl försiktig i sin ambition att varken hylla eller dra Che i smutsen och gör att argentinaren framstår som ganska personlighetslös. Det svåraste är förstås att sätta betyg efter att ha sett en halv film.

Publicerad i NSD 13/03

Obs! Drapa om Watchmen är på väg.