I Kalifornien har debatten kring homoäktenskap blossat upp igen. Lagförslaget Proposition 8, som förbjuder homoäktenskap, gick igenom i samband med valet i höstas. Samtidigt har Gus van Sants senaste storfilm Milk med Sean Penn i huvudrollen nyligen plockat ner dubbla Oscarstatyetter från duktighetsträdet.
Filmen är en sann historia om Harvey Milk, USA:s förste öppet homosexuella politiker som någonsin klättrat till en hög maktposition, men som blev mördad strax efter stort politiskt genomslag.
Antony Hegarty i emogruppen Antony and the Johnsons är dock inte så nöjd med Milk och jämför filmen med gamla rasistiska ”minstrel shows”. En skamfläck av rasism i USA:s kultur där vita artister målade sig ”black faced” och uppträdde i varieteter.
Hegarty menar i en intervju med New York Magazine att Sean Penns Oscarbelönade och fjolliga rolltolkning i Milk är detsamma ”som att måla ansiktet i svart färg” och ”ett perverst sätt av de här heterosexuella jävlarna för att bygga upp sina karriärer, de spökar ut sig med femininitet utan att hållas ansvariga”.
Och bögarna i Milk är flamboyanta på ett sätt som en straight publik redan har vant sig vid att se: som försnällade versioner av heterosexuella.
Och trots att regissören Gus van Sant är gay själv, får den enda flatan i Milk dessutom samma spelrum som en svart elev i en high schoolfilm brukar få. Ett par obligatoriska repliker utan värde för dramaturgin och en minnesbild i eftertexterna.
En ensam, men tungviktig, motståndare till de överrepresenterade bilderna av bögar som ”gay och goda” är i den stenhårda karaktären Omar Little i insomnade serien The Wire. Omar är en enmansarmé till gangster i Baltimores knarkkvarter. Supersvart och supergay.
Kanske håller ”bög” sakta på att bli ”det nya svarta”. I dubbel bemärkelse.
Publicerad i Expressen Kultur 26/02/09
Relaterat: gillar Fredrik Strages text från i måndags om hur den manliga bögkyssen är en oscarsvinnande version av att göra actionstunts.
