Kejvi och det ofrånkomliga finska arvet.

Uppdatering: Jag glömde bort att erbjuda någon slags aktualitetsvinkling på det här blogginlägget, vilket jag brukar kunna göra. Så här är en krönika som Lokko skrivit om att grammisgalan är dålig.

Jag såg ett gammalt avsnitt av den smärtsamt nog (för er) aldrig repriserade ungdomsserien Spung 2.0 igår natt.
Avsnittet hade en subplot då Pelle går på samma klubb som Andres Lokko och Jan Gradvall. "Svensk rockjournalistiks ohotade giganter!" skriker spelevinken Kim. I nästa scen vinkar Lokko och Gradvall till sig det lilla knubbiga nöjesguidenalstret Pelle, 20 jordsnurr. I det nästa sitter gänget där och snackar om jävligt svår blandbandsmusik. Pelles flickvän gapar med tandställningfylld mun om bandet Kent och Pelle skruvar på sig och säger försiktigt att "det är inte riktigt samma nivå". Sedan gör naturligtvis Kim bort Pelle ännu mer genom att upplysa Jan Gradvall om att Pelle brukar hålla upp dennes porträtt och säga "det här är Gud.". Lokko och Gradvall ser sjukt obekväma ut och går därifrån. Great fucking scene!

Men hur som helst så började jag tänka på Andres Lokko. Som ni säkert känner till så förkortar en gode Andres sitt namn "A-Lo". (Låter ju coolt på engelska, Ej-Low, typ). Och jag funderade på att om jag ska kunna tas på allvar som recensent borde jag skaffa mig en liknande förkorting av namnet. Det logiska är K-Vii (uttalat som Kay-Wii), problemet är att det låter som finska och inte som engelska. "Kejvi! elda upp bastun och provhugg skinkorna med kniven nu, här har vi ingen fish n chips eller ministry of sound!"

Fan. Backfire.

Wanted: Mina egna hatande nätskallar

Aftonbladets Fredrik Virtanen skriver i sin helgkrönika om den nya ungdomsrevoltrörelsen: "nätskallarna". Som huliganer, fast på nätet. Missriktat hat och plumpa förolämpningar mot nätskribenter är tydligen the new shit. Virtanen citerar Andres Lokko som sade att "Den sista personen jag skulle vilja träffa på jordklotet är mig själv som 23-åring.”

Det ligger säkert en hel del i det där. Jag känner ibland att det skulle vara nice att spola fram tiden en åtta år och slippa allt jävla drömmande och osäkerhet som måste arbetas bort. Anyways, De här näthuliganerna som retade Skugge så mycket att hon slutade blogga. Var är de nu? Kan ingen komma hit till min blogg, ge mig en utmaning. Skicka hit någon helt befriad från social kompetens, empati, självdistans och låt honom gå bananas. At sedan svara pedagogiskt, det blir som att försöka prata migrationspolitik med en Sverigedemokrat. En psykologisk utmaning. Problemet är att mina texter inte verkar uppröra någon särskilt mycket. Oavsett så, bring on the haters!