Om Låt den rätte komma in, NSD 24/10
En av mina favoritfilosofer är den rullstolsbundne Augustus Hill från HBO:s råa fängelseserie OZ. Hill påstod att den bästa historien som någonsin berättats är den om: "en pojke träffar flicka, pojke förlorar flicka, pojke får flicka" (i samband med fångars självprostitution för överlevnad).
Själv tycker jag att "mobbaren i matsalen får sin skit tilltryckt" kommer på en nära andraplacering, ett bra aktuellt filmexempel är Estniska skolsjutningsdramat Klassen. Låt den rätte komma in innehåller båda dessa berättelser, dessutom heter mobbaren Conny och flickan är en Vampyr.
John Ajvide Lindqvist som skrivit manus utifrån sin egen roman och Fyra nyanser av brunt-regissören Thomas Alfredson, placerar oss i 80-talet och Stockholmsstadsdelen Blackeberg där mobbade 12-årige Oscar bor med sin mamma. Pennalisten i plugget kallar Oscar för "grisen", ger honom gruppstryk och doppar hans manchesterbrallor i urinoaren. När Oscar kommer hem agerar han ut sin fantiserade hämnd på en tall och ber den "skrika som en gris" innan han sticker morakviven i trädet. När Oscar står och hugger ved som argast dyker granntjejen Eli upp. Hon är också tolv år, eller " tolv ungefär" säger hon. Hon verkar inte frysa fastän det är iskallt ute och Oscar tycker att hon luktar konstigt.
Oscar och Eli blir vänner medan han lider av förtrycket i skolan. Eli är även hon ett alienerat offer, men på grund av att hon är vampyr. Det är verkligen ett handikapp för någon som inte njuter av att döda, men måste för att överleva. Hon visar aldrig sina huggtänder, istället gråter Eli efter att brytit nacken av en gubbe i grannskapet.
Hon kanske är en 500 år gammal vampyr, men samtidigt en liten flicka. Det gör att vampyren, som koncept, är fråntagen sin annars väldigt framträdande sexualitet (inte minst i True Blood som jag skrev om i tisdags). Bristen på sex gör historien kallare och svår att förutsäga. Den traditionellt sexiga vampyrmyten är ju lika urvattnad som Draculas löständer hade varit idag (om Greven haft plats i en vårdkö i istället för i helvetet vill säga).
Sveriges egne Stephen King Ajvide Lindqvist har dock valt att skala ner bokens inslag av pedofili till en enkel men obehaglig strykning över kinden. Det är bra, Låt den rätte är tillräckligt mörk utan ytterligare ett monster.
Filmen är till stora delar inspelad i Luleå. Blackeberg är egentligen Örnäset, där jag själv växte upp. Och inte ens när jag var lika liten och rädd som Oscar kändes husen kring Edeforsgatan så obehagliga som de gör här. Fotot i Låt den rätte är snudd på magnifikt. Skarpt i matta färger och så väl flytande att det är lite otäckt i sig. Samtidigt känns det som hemma för Oscar och Eli. Och även för mig.
