Kort om Wendy & Lucy

Jag låg på Norrlandståget och kollade på ”Wendy and Lucy” (efter att ha läst Jakob Lundströms text i Aftonbladet blev jag sugen på det där med neo-neorealism, så en ”Chop shop”-recension är att vänta). Den var helt som väntat: svinigt avskalad.
En genomresande tjej (Michelle Williams) med smått trög privatekonomi får motorproblem och måste stanna upp i en liten anytown USA. Sen tappar hon bort sin hund och måste gå och leta efter den. Hon snattar lite och motarbetas rätt mycket av hela det lilla samhället, förutom av en gammal polis sm är snäll med henne. Och det är hela filmen! Och, det är smått fantastiskt.
Wendy har en av alla de där pissiga dagarna när man missar tre spårvagnar på tom mage. gånger 35. Och hon bara tar skiten, precis som man gör. Handle it.

Nu måste jag bara få tag på "Ballast". Någon som vet var?

Bergman 2 slår till igen

"Man vet att globaliseringen har gått långt när tredje världen outsourcar kärlek".
Det menade tidningen Vice i sitt "we hate your parents too issue" när de skrev om sitt 40-talisthat och om barnflickor som importerad arbetskraft. Lukas Moodysson vill göra samma poäng i sin första film sedan totalsågade "Container" från 2006. Men trots en större budget känns allting inte bättre än en billig version av Alejandro Gonzáles Iñnáritus (fantastiska) "Babel" som kom samma år.

Vi träffar ett överklasspar i New York. Gael Garcia Bernal spelar pappan Leo, en tv-spelsföretagare och miljonär. Han framstår trots en försvinnande hårlinje som naiv och pojkaktig spröd (som i de flesta av sina roller med andra ord).
Under affärsresan till Thailand får han en oförklarlig moralpsykos och börjar ljuga för främlingar. Inte långt efter det första blosset hasch har han lovat en prostituerad kvinna äventyr och giftemål. Han som verkade vara en så trevlig kille? Kanske vill Moodysson visa att varje västerlänning lämnar sitt goda hjärta när han kommer till ett fattigt land? Hemma har Leo lämnat Michelle Williams, läkarmamman Ellen, kvar i New York. Hon har sina egna problem. Aldrig tid för parets dotter då dagarna går åt till att lappa ihop andras knivhuggna småbarn på akuten.

I parets hushåll lever också filipinska barnflickan Gloria som jobbar i USA för att försörja sina barn i hemlandet. Ellens överarbete på sjukhuset och Glorias frånvaro från det sonen i hemlandet skapar en kedjereaktion där Ellens dotter tyr sig mer till barnflickan och både Gloria och Ellen känner sig som värdelösa mödrar.
Underförstått är det globala kapitalismen som tvingat Gloria till negligering av sina egna barn. Tåget rullar på och händelserna slutar i att hennes yngste pojke i jakt på pengar (så att mamma ska få komma hem igen), blir våldtagen av en sexturist. Det är långsökt, på gränsen till otroligt.
Det är överlag svårt att förstå varför personerna handlar som de gör i "Mammut". Det finns inga mänskliga drag i karaktärerna. Pratet är vardagtuggande realistiskt, men tillrättalagt och väldigt fantasilöst.

Vi jobbar och konsumerar för mycket. Duh, att detta är tesen vet vi från början. Måste allt vara så tråkigt för det? Fotot lyckas få både New York och Bangkok att framstå som Sundsvall och Boden (trots detta kallar DN filmen för "visuellt storslagen" ni€€a say wha?). Filmmusiken är övertydlig, Ladytrons syntpop tjuter om att "You destroy everything you touch", som om allt inte var hopplöst nog.

"Världen är sjuk" säger Alisson. Det är egentligen Lukas Moodyssons ord som nu har ekat genom varje film sedan proggflirten i Tillsammans.
Kanske har han rätt, men den här sega kopian botar ingenting.

Publicerad i NSD 23/01/09