Här är en till sån där film som ska berätta allt från början.
”Wolverine” gjorde det förra veckan med X-men-paketet. Nu gör J.J. Abrams med ”Star Trek” en slags ”När Kirk mötte Spock”-version av alla teknologstudenters heliga Graal.
Allt börjar med lille James Kirks födelse som händer simultant med att hans pappa offrar sitt liv i en maffig rymdstrid. Ett gäng skurkar av rasen Romulans, som med sina fula tribaltatueringar i ansiktet liknar rymdens Hells Angels, har rest tillbaka i tiden för att hämnas på ”Ambassadör Spock” som de ger skulden för att deras planet förintas, eh, drygt 150 år in i framtiden.
Spock blir i sin ungdom mobbad hemma på planet Vulcan. Hans morsa är människa vilket gör honom till ett halvblod och därför ”handikappad” enligt Vulcanplanetens rasistiska normer. Han joinar federationens flygskola istället. Samtidigt, borta på Jorden, hamnar den unge James Kirk i en barfight med federationens piloter. Efter några järn går han dock med på att själv bli rekryterad, förmodligen för att gå i pappans fotspår. Så han hookar upp med Spock, lingvisten Uhuru, teleportör-Scotty och läkaren McCoy. Och, måste förstås snart rädda galaxen också.
Jag har tidigare stört mig på att Star Trek alltid känts så fastlåst i rymdskeppet Enterprise. Alla bara hänger vid kommandocentralen och går varandra på nerverna i sina gula pullovers. "Star Trek" räddas av att allt faktiskt händer för första gången. Man har lyckats lura bort den där innötta känslan.
Zachary Quinto spelar Spock med den torrhet som blivit karaktärens signatur utan att bli en kopia av originalet. Chris Pine uppdaterar Captain Kirk till en bufflig collegekille. Vilket känns logiskt när Kirk hamnar på en vinterplanet och det fläskas på med stora datoranimerade monster som han måste löpa ifrån.
”Lost”-skaparen och ”Cloverfield”- producenten J.J. Abrams har nog som roligast när han får leka med effekterna. Även om han gör en snygg förtjänt i att inte trassla in sig i alla resonemang kring svarta hål, tidsresor och warphastighet som utgör konflikten.
Om man ska vara noga är ju ”Star Trek” en ”När Kirk mötte Spock, när Kirk mötte den gamle Spock från framtiden och när den Spock mötte sig själv”.
Recension publicerad i NSD.
Bonus: Alla McCoys.
PS. Jag hejar förresten på Team Anna Odell.
