The Girlfriend experience

”Endast barn tror att sex är det viktigaste i mänskliga relationer, sen växer de upp och lär sig att det är pengar” skrev San Fransisco Chronicle om Steven Soderberghs senaste film, ”The Girlfriend Experience”. En mestadels improviserad indiefilm som ligger närmare regissörens debut ”Sex lögner och videoband” från 1989, än Soderberghs episkt uppdelade 4-timmars drama om Che Guevara.

Under upploppet av förra årets presidentval möter vi Chelsea, spelad av högexponerade porrstjärnan Sasha Grey (Hon modellar för American Apparel och har fått en indiestämpel, som intressant nog låter henne bli tagen på allvar som feminist av media).
Chelseas affärsidé går ut på att hon erbjuder lyxescort åt rika wall street-män. Men hon tar mer betalt för social bekräftelse än för sex. För 2000 dollar går hon på bio och småpratar om filmen efteråt. Kanske har hon sex. Men hon äter frukost ihop med sin torsk morgonen efter. En komplett ”flickvänsupplevelse” där sexet vilar i periferin av de trötta affärsmännens ojjanden över pengar som försvinner under finanskrisens första krypningar.
Filmens blåkalla foto får New York att se ut som doppad i flytande kväve. Kameran rör sig i kliniska café, restaturang och lobbymiljöer medan den fokuserar på Greys uttråkade ansikte. Det annars partyglada stora äpplet liknar ett Los Angeles där alla gratisdrinkar ur MTV-såpan ”The Hills” tagit slut.

Börsmäklarna har fruar och barn, men förhåller sig till sin köpta ”girlfriend experience” som till den övriga handeln: med envägskommunikation. De frågar Chelsea om hon gillade filmen ("Man on Wire") och hon svarar vagt ”Ja...”,”Skulle du se den igen?”, ”Ja...kanske”
Vana vid att varje behov kan stillas genom att kasta pengar på det reflekterar de inte över det konstiga med att kommodifiera kärlek. Den svenska sexköpslagen, som debatterats efter sitt tioårsjubileum i termer av ”verkningslös”, är faktiskt unik. Den kriminaliserar just det här behovet. Istället för att brottsbelägga prostituerade kritiserar lagen inte tillgången utan själva efterfrågan.

Det är förstås logiskt att den första filmen som riktigt berör finanskrisen handlar om världens äldsta yrke, och Steven Soderbergh visar en omvänd marknad både från sin mest utblottade och mest cyniska sida.
Chelsea fungerar som ett betalt surrogat för affärsmännens obetalda fruar. Ett quickfix på djupare problem de är för patetiska för att konfrontera.
Samtidigt får Chelseas förstående pojkvän motvilligt acceptera ett förhållande som bara är på hennes villkor. Så funkar marknaden, det privata blir lidande då det privata är till salu.

Chelsea är ingen särskilt lycklig eller olycklig hora. Mest en girig flickvän som valt en bransch med hög stressfaktor. Kanske har hennes torsk rätt när han råder henne att investera i guld.


”The Girlfriend Experience” gick upp på bio i USA i 22 maj och släpptes samtidigt på import-dvd.

Argentinaren

Det måste ha varit tråkigt för Che Guevara. Han skämtade, vad de verkar, inte en enda gång under sin revolutionära karriär som gerillakrigare mot Batista. Den som han genomförde tillsammans med Fidel Castro på Kuba 1956.
I "Che" gör Benicio Del Toro ett porträtt av en karl som lever sitt patos på ett helt kompromisslöst sätt ute i djungeln. Hans astmahostande och promenerande ute i vildmarken korsklipps med svartvita bilder, som ologiskt nog utspelar sig i framtiden (1964). Che besöker New York och FN för att stå i talarstolen och basha imperialismen och Latinamerikas utsatthet i världen. Han går på fest där amerikaner ber om hans autograf.
Sedan skickas vi tillbaka i tiden till färgen, djungeln och inbördeskriget.

I händerna på Steven Soderbergh blir Che, trots sitt skägg, knappast Jesusförklarad. I en scen visar han sitt missnöje över dem som lämnar hans armé. I provokatörens ögon är de ynkryggar, han kallar till och med en desertör för bög (trots att han avbryter kampen på grund av sin sjuka mamma).
Nästa tvåtimmarsdel - "Gerillaledaren" - kommer i april, och filmens struktur är i sin halverade mastodontvariant nästan sövande. Det är ingen som skriker politiska slagord eller viftar med flaggor (annat än i periferin), snarare drivs allting genom en filmrulle på halvfart.

Filmens utdragna shootout i slutet är lika stillsam som en nattlig simtur i lappland. Det är ganska skönt att alla stora penslar ligger på hyllan med tanke på alla potentiella fallgropar som finns med att filmatisera marxismfansens störste fadersgestalt. Soderbergh är ibland lite väl försiktig i sin ambition att varken hylla eller dra Che i smutsen och gör att argentinaren framstår som ganska personlighetslös. Det svåraste är förstås att sätta betyg efter att ha sett en halv film.

Publicerad i NSD 13/03

Obs! Drapa om Watchmen är på väg.